- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tredje årgången. 1894 /
194

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Råttfångaren. Fragment ur en outgifven dikt. Af Per Hallström. Teckning af G. Lindberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

194

per hallström.

Han spelade nästan jämnt på en flöjt.

Först lätt lät han fingrarna vandra

och bara andades in sin musik. —

Det kom liksom solsken ur molnets flik,

och gossar och flickor, som fram sig böjt,

de logo emot hvarandra.

Sä började händerna snabbare dans,

och hans vidgade blick fick ljusare glans,

och tonerna sprungo ur röret fram

likt bubblor, som brokiga blänkte,

och stötte tillsammans och brusto till dam,

som glittrande, gnistrande stänkte.

Och af gyllene stoft hvar blick blef skymd. —

Så kom där en själ i yrande rymd,
det blef till en molnvärld, berg vid berg,
med linier, som sträcktes vida
i purpur och guld, allt klarare färg,
ju längre blicken fick glida,
och tonerna flögo sakta re’n,
af vingarna luften skälfde,
man följde dem länge, en och en,
tills, där himlen djupast hvälfde,
de smälte som flingor i solens sken.

Då låter han flöjten sjunka i knät

med blicken vid och med pannan slät

och läpparnas oro försvunnen,

men när han de tårade ögon ser

och händer i skötet knäppta, han ler

och sätter flöjten till munnen,

och sången fladdrar med lek och lock

och i rymden sig jagande kastar,

och luften klingar som smekt af en flock

af vårens förälskade trastar,

och nyponrosor i vaggande rus

slå ut och i doft förblöda,

och sländornas vingar brinna af ljus,

och flickornas kinder’ bli röda,

och hufvud sjunka mot klappande bröst,

och blickar fly och fängslas,

och hjärtan jubla och ängslas. —

Då byter ånyo flöjten röst.

Det blir till en dans, en yrande, blind,

det hvisslar och tisslar och tasslar,

som nere vid floden, når solhet vind

i gula rören rasslar.

Det sticker i alla fötter.

Det rister i ekens rötter.

Det hvirflar och jublar hånfullt käckt,

det rycker i lösta lockar,

det fladdrar och slår i brokig dräkt,

det stampar i sten och stockar,
det ropar i trots åt allt under skyn:
Kom in, kom in i ringen här,
och sjunk uti yrsel, ty vett eller syn
behåller ingen, ingen här!

Så tystnar spelet tvärt med en drill,
halft piskande, halft uti kvitter,
och mannen sluter sitt öga till
med dess stickande, flammande glitter.
De dansande falla i domning still,
blott dä och då där spritter
en fot, en arm, — då skrattar han,
och nacken i händerna fattar han
och sakta bakåt väger
och stirrar i löfvet och säger:

Det år nog nu! Nu ha ni fötterna rört

och fått dansa mer än ni velat! —

Men som jag ibland har spelat,

det skulle ni bara ha hört!

Kung Artus med alla hans riddare tolf,

de stampade takten i stensatt golf,

så pansaren klingade tungt. —• På mitt ord!

De slogo af fröjd i sitt runda bord,

så marmorn sprang. sönder i flisor.

Det var, medan jag sjöng visor. —

En afton jag Ahasverus har mött

vid en korsväg, väljande, pröfvande trött

som en snigel hvad stig, som var slätast.

Hans skägg, där det växte som tätast,

såg ut, som när man i sol’11 har blekt

ett kärrträds tofviga rötter.

Han var böjd af alla de sekler, som lekt

på hans skuldror häst, och han nådde

med handen till mark, men jag spelade,

och pä svullna, värkande fötter

och med munnen i ryckning han trådde

sin dans, så att foga det felade,

att för skratt jag ej mera förmådde. —

Och vår kejsare, Rödskägg i stenbergets djup,

när jag korparna skrämde från spetsens stup

med en visa med gungande tramp uti

af järnsmidda hofvar, på väg mot Rom,

har bultat, till tack för djärf melodi,

med näfven i väggen så här: bomm, bomml

då spratt fru Venus till i sitt berg

och tappade nålarna fort ur sitt hår,

och Tannhäuser vaknade, skiftade färg

och sade: jag drömde, att nu är det vår,

och tofviga hagtornen blommar än

Vid den dörr, som var min. — Jag vill drömma igen.

Per Hallström.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 11 17:25:01 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free