Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En opponent. Af Juhani Aho. Med 4 teckningar af Eero Järnefelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en opponent.
219
herre han ännu under sista sommaren
varit. leke ens de ville mera kännas
vid honom, de usla ynkryggarna, utan
sökte den stora tjurens bevågenhet.
Ungtjuren gick rundt omkring fållan och
försökte ännu en sista gång att väcka
uppmärksamhet. Han försökte att
förledande småböla åt en nära gärdesgården
liggande kamrat. Då denna blott idislade
och icke låtsade om någonting, stötfe
han till gärdesgården med de korta,
stadiga hornstumparna och skramlade med
störarna i ledet för att reta tjuren, men
tjuren vände ej på hufvudet och
förrådde ej ens med ett ögonkast, att han fäst
sig vid honom, utan tycktes helt och
hållet förakta och stillatigande förbise
honom. På samma sätt gjorde hela den
öfriga vallen.
Då förstod ungtjuren, att detta
skedde på allmän öfverenskommelse, och att
man beslutit utestänga honom från de
fullvuxnas samhälle. Utan att röra sig
stirrade han en stund framför sig pä
marken, och i det han sålunda stod där,
beslöt han att återgälda förakt med
förakt. Han beslöt att lämna hela denna
vall, hela denna näjd och dessa trånga
förhållanden, samt söka sig nya vänner,
ett nytt fädernesland och ett
vidsträcktare verksamhetsfält. Kanske gryr ännu
den dag, då man behöfver till och med
honom, och kvigor finns det nog
annorstädes också. Utan att säga farväl
vände han ryggen till och gick. Den gamla
tjuren, som från sidan följt hans rörelser,
såg honom bölande gå längs valltåget
och tänkte, att så hade också han fått
göra, då han var ungkarl.
Ungtjuren gick smågrälande längs
gärdesgården och kom genom tåget till
gårdsporten, där han stannade. Porten
var ny och hvit, stängd likasom
afsikt-ligen för honom. Det kittlade i hornen
— han hade så god lust att lyfta upp
hela inrättningen och kasta den öfver sin
rygg in i tåget. Men om de åter skulle
komma därifrån med stänger, kasta
stenar och hetsa hunden i benen på honom?
Bäst att förakta också dem, att göra illa
annorstädes, så få de sedan komma och
hämta en hem.
»Men låt den hunden blott vara ensam»,
tänkte han, i det han gick framåt, »låt den
blott komma här på vägen och gläfsa,
dit i väggen skulle jag spika den fast
så, att ej ens håren rördes». Just så skulle
han göra, till skräck och varnagel för dem,
som förföljde och oroade honom. Ingen
hund kom, men vid risskjulet stod en
gammal kullstjälpt sörpkorg. När han
fick sikte på den, bölade han till, stötte
sina horn i den, lyfte den högt upp i
luften och dängde den ett par tag mot
vagnhusknuten.
Däraf fick han förtröstan till sig själf
och sina krafter, och han skulle icke ens
ryggat tillbaka, om han så haft den stora
tjuren framför sig. Månne han skulle
vända om? Kanske skulle han vänta en
natt till vid ladugårdsledet och börja
striden ånyo? Men det må nu vara för
i dag, nog träffar man ju honom ännu i
morgon.
Han började böla, medan han gick,
ville pröfva sina röstresurser, hvilka dag
från dag tilltogo i omfång. Då ekot
svarade från andra sidan af sjön, sä hade
till och med han själf kunnat taga det
för stortjurens bölande. Nog hade han
ju i det afseendet varit vuxen ett
nappatag. Och hvad nackstyrkan beträffar
också. Den hade nog alltid stått bi,
musklerna skulle aldrig ha slappats, om
blott benen hållit ut. Men nog sluta
väl också de ännu en gång att krokna,
ännu skola de stå så raka som stafvar i
en ny gärdesgård — och då skall det
stångas!
Han krökte nacken, kände senorna
spännas och musklerna hårdna, så att
de bildade liksom ett enda ben från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
