Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En opponent. Af Juhani Aho. Med 4 teckningar af Eero Järnefelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
juhani aho.
och slåss! »ropade man därifrån, och allt
gårdsfolket med två stora hundar
skyndade ropande och hojtande till för att
köra bort orostiftaren.
Man slog ungtjuren både fram och
bak. Då han väl blifvit fri den ena
hunden, som hoppade mot mulen,
nafsade den andra honom i bakbenen.
Tjuren stångade och korna stångade. Han
ämnade fatta posto vid ladugårdsknuten,
men då fick han en sådan bastonad med
både käppar och vidjor, att han måste
fly hals öfver hufvud, hvar han slapp
öfver gärdesgården, då han ej hade tid
att se efter ledet, och sätta i väg det
snabbaste han kunde, så att stenar och
käflingar flögo omkring.
Då han åter blef lugnare, befann han
sig på ljungheden vid tallskogen. Borta
var det ju alis icke bättre än hemma.
Här fanns det hundar och såstänger lika
väl som där.
»Men jag låter inte stuka mig», bölade
han. »Nog skall jag ännu lära er», bölade
han en gång till. »Ännu har man inte
barkat mitt skinn och kommer inte
heller att göra det. Ännu stå mina horn
på ända.» Och han bölade en tredje gång,
en fjärde och ännu en femte, hvarje gång
längre och argsintare. Men sjätte gången
gick det af på midten och blef blott till
ett häftigt, ilsket, råmande skrän, hvilket
som ett passioneradt hot svepte kring
dalar och kullar, drog öfver sjöar och
kärr till fjärran byar, förtäljande för hela
världen om ungtjurens häjdlösa vrede ...
och kom alla skyldiga att darra.
Så tog åtminstone ungtjuren det själf,
och då han såg en stor, svart trästubbe
framför sig, hvilken synbarligen reste sig
där blott för att göra förtret åt honom,
krökte han nacken och rusade på den
med hela styrkan af sitt hämdbegär.
Den föll omkull, mullen yrde högt upp
i luften, och de afbrutna rötterna flögo
omkring åt alla håll. Ännu en gång tog
ungtjuren fart framåt, högg sina horn
—-de korta, stadiga stumparna —- djupt i
jorden och ryckte upp en hel tufva,
ryckte upp en annan, och ännu en tredje,
så att dammet yrde kring hans sidor.
Men sedan lugnade han sig, iddes icke
mera, var öfvertygad om att han segrat,
och att han hämnats sina förargelser.. .
kände sig också litet sömnig . . . lutade
sig något åt sidan, skakade mullen från
ryggen och lade sig på en mjuk tufva
att idisla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
