Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. Från G. E. Klemmings ungdomsår. Af Rich. Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från g. e. klemmings ungdomsår.
227
der. Han beskrifves som en stilla,
inåtvänd gosse, som med innerlig kärlek hängde
vid sin mor, af hvilken han under stundom
begärde, att hon åtminstone måtte se på
honom, om hon icke hade tid till mera.
Sin skolgång började han hos en
ålderstigen gumma, »fru Orre», hvilkens små
elever sutto på pallar under lektionerna,
och från henne kom han till »magister
Pil» ; båda lärosätena tyckas hafva varit
af dessa, som den tiden funnos öfverallt
och utan reglementering och kontroll ofta
väl skötte sin sak, ofta så väl, att mången
högbildad man, när han blickat tillbaka
till dessa enkla läsekretsar, funnit dem vara
de bästa af de läroverk han genomgått.
Redan nu var »Gösta» ett godt stycke
boksamlare och kund på
bokauktionskammaren, hvilken så lekte honom i hågen,
att han hemma höll egna auktioner,
stående i en dörröppning: den, som icke hade
pengar, slapp betala, hvarför vinsten blef
klen. Till den bokliga undervisningen
kommo lektioner i dans, och i skära
sidenskor och blåhvita strumpor var han glad
och sjöng om ungkarlslifvets behag. Han
ansågs för en ful pojke, och då han en
gång uppträdde i ett dansdivertissement,
var det som lapp.
Han hade en tid läst för en i faderns
hus boende magister Dahlstein, vid hvilken
han så fäst sig, att han fick tillåtelse följa
Dahlstein till Karlsborg, där denne blifvit
predikant. Från Karlsborg kom han till
Stockholms gymnasium och afreste på våren
1841 till Upsala för att blifva student;
någon examen blef det emellertid icke af
den gången. En regnig majkväll stannade
en skjutskärra utanför n:r 40 Drottninggatan,
och ur den steg »Gösta» med orden: »Tar
studentexamen i höst; bokauktion i morgon!»
I Upsala lefde han ett så försakande lif,
att det ingaf hans närmaste oro. I en
trälåda medförde han hvar termin
»torrskaff-ning», och det var hufvudsakligen på sådan
han lefde; af de penningar, som skickades
honom att inackordera sig för, rörde han
föga, och mesta delen gick till böcker. Han
hade redan nu lagt grunden till den
mön-sterartade samling, som ett antal år senare
blef hans donation till k. biblioteket. Det
var denna institutionens d. v. chef A. I.
Arwidsson afsåg i en inlaga till
ecklesiastikministern den 19 maj 1850, i hvilken det
hette, att »en enskild man, som under en
lång följd af år lyckats bilda en högst
dyrbar samling af minst 10,000 band, dels
svenskt tryck och dels tryck om Sverige,
förklarat sig villig att skänka den samma
till kungl, biblioteket». Så skedde äfven
strax därefter. Svenska staten behagade
mottaga en skänk, som var frukten af en
ung mans försakelser och oegennyttiga
nitälskan, och då fråga blef måuga år därefter
om en ersättning åt gifvaren, nu gammal
vorden, i form af en liten tillökning i hans
pension såsom emeritus, fick en k.
proposition därom afslag i riksdagens kamrar.
Klemming hade oaflåtligt ökat samlingen
genom att tillägga allt, hvarmed in- och
utländske lärde under årens lopp uppvaktat
honom i litteratur och därmed kommit
den att representera ett kapitäl af större
antal kronor i värde än dess antal nummer
belöpte sig till. Nu utgör den en
afdelning inom k. biblioteket, af hvilken detta
har heder, liksom näppeligen något annat
statsbibliotek kan förete dess like.
Klemming var ej endast bokkännare,
utan hade äfven genom faderns
myntsamling och påverkad af den ofvanför nämnde
dansören Pettersson, utbildat sig till
myntkännare. Han tjänstgjorde ock i flere år
som amanuens i Yitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien. Han hade ännu en
specialitet. I hans yngre år kom en dag
en granne, guldsmeden Folcker från huset
midt emot, upp till honom för att förevisa
en märkvärdighet. Det var
guldsmeds-skråts urkund, och Klemming satte sig
genast ned att dechiffrera den gamla skriften.
Den blef den tändande gnistan. Från
denna stund var han som invigd till
handskriftsläsare, och en lång följd af utgifna
skrifter skulle intyga hans ojämförliga sä
kerhet som sådan. Intet trotsade hans
vakna blick; häfdvunna läsarter, där han
haft föregångare, måste gifva vika för hans
kritik, och vid auktoriteter fäste han icke
något afseende, därför att endast sanningen
skulle fram. Jämförda med hans upplaga
af våra rimkrönikor hafva äldre blifvit
värdelösa.
Han aflade i Upsala 1846 kansliexa
men och inskrefs i kungl, biblioteket, där
han likväl redan förut haft åtskilligt arbete.
Han hade därmed kommit på sin rätta
plats, och ägnade sig hel och hållen åt
den; sent och bittida syntes han på stället.
Det var ingen »tjänstgöring» af vanligt slag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
