Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. En madonnatafla från Flandern. Af Georg Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en madonnatafla från fi.andern.
231
vår tafla icke det allra minsta. Säkrare
är i alla händelser att tills vidare blott
kalla honom en af den stora, på anonyma
målare så rika van Eyckska skolans sista
utlöpare i Flandern och särskildt en
efterföljare till Hans Memling i Brügge.
•m
Så långt hade vi kommit i vårt
försök att tyda den fyra hundra år gamla
taflan och att bestämma dess anonyme mästare,
då en nyligen utgifven bok * öfver Hans
Memling af en känd konsthistorisk
författare i Belgien, A. J. Wauters, kom i våra
händer. Den konsthistoriska litteraturen
har inträdt i ett helt nytt skede, sedan
den börjat att taga den mekaniska
afbild-ningskonsten i sin tjänst. Tack vare
fotografien och dess nu så talrika
syskonmetoder, kan man på sin kammare studera
snart sagdt ali världens konstverk i fullt
trogna afbildningar —- icke bara, som förr,
i, koppar- och trägravyrens mer eller
mindre otillförlitliga öfversättningar —; man
kan göra fullt exakta jämförelser och
behöfver icke missledas af andras subjektivt
färgade omdömen eller lämnas i sticket
af sitt eget ofta svikande minne.
Så meddelar Wauters’ nämnda arbete
fotografiska afbildningar af icke mindre
än 45 bland det sextiotal målningar man
känner af Memlings hand, och bland
dessa träffa vi nu — originalet till vår
mu-sei-tafla. Rättare sagdt originalen. Ty
Memling har utfört samrna komposition två
gånger med små variationer. Den ena
målningen befinner sig nu i Uffizzi-galleriet i
Florens, den andra i kejserliga museet i
Wien. I den förra intager en harpspelande
ängel vår lutspelares plats, men denna
ängel själf likasom madonnan och
barnet och äfven landskapet te sig något
olika med vår taflas. Den andra åter, den
i Wien, liknar vår äfven i kompositionens
smärre enskildheter, blott att en
knäböjan-de svartklädd donator intager vår
lutspelande ängels plats. Och vi få nu en lätt
förklaring på, hvarför just denna figur i
vår tafla är det svagaste partiet däri. Den
* »Sept études pour servir à 1’histoire de Hans
Memling», par A.-J. Wauters, Bruxelles 1893; ett
arbete som vi anbefalla åt konstvänner både på
grund af dess intressanta innehåll och dess artistiskt
utsökta utstyrsel.
kopierande lärjungen eller efterföljaren till
den store mästaren har här tillagt något
ur sin egen fatabur — och just därför
lyckats minst däri; hans hand röjer sin
svaghet, då han ej längre troget följer
originalet i spåren. Hvem denne kopiator
är, veta vi lika litet nu som förut. Man skulle
möjligen kunna gissa på någon af de två
elever, som Memling 1480 och 1483
antog i sin tjänst, och hvilkas namn
Wauters nu lämnar oss: Jan Verhanneman och
Van der Mersch. Att handen är senare
än mästarens egen och målar under
inflytande af en något förändrad smakriktning,
såsom vi redan förut trott oss se,
bekräftas till yttermera visso af kopians
jämförelse med originalen.
Emellertid, så kopia som vår tafla är,
ger den oss en icke oäfven aning om en
stor mästares konst, som oss veterligen
icke genom något annat arbete är
företrädd här uppe i norden, en mästare, hvars
älskvärda konst just nu och genom herr
Wauters blifvit bättre känd än förut, och
hvars lefnadshistoria genom samme forskare
ställts i ett sannare ljus.
Wauters har bland andra arbeten af
Memling upptäckt mästarens omfångsrikaste
målning, nämligen en triptyk framställande
»Kristus omgifven af sjungande och
musicerande änglar», de senare i naturlig, den
förre i mer än naturlig storlek, en tafla,
hvars mästerskap hans hänförda
beskrifning intygar och afbildningen bekräftar.
Konstverket har i fyra århundraden suttit
i ett kloster i Spanien, tills det i våra
dagar försålts till en samlare i Paris.
Och hvad Memlings lefnadshistoria
beträffar, har Wauters åtskilligt nytt och
intressant att meddela. Läsaren torde
möjligen ha hört den romantiska legend
omtalas, enligt hvilken Memling var en fattig
och förbisedd flandrare, som deltog i
bataljen vid Nancy och därifrån sjuk och
utblottad sökte sig en fristad i
Johannes-hospitalet i Brügge. Här förälskade han sig
i den systern, som vårdade honom. Han
skulle sedan af tacksamhet för den
omvårdnad, han där fick, målat sina i sagda
hospital ännu i dag förvarade härliga
taflor. Allt detta är hopdiktadt af senare
skribenter. Hans Memling var tysk till
börden, född i den lilla staden eller byn
Mömlingen, ej långt från Aschaffenburg i
Maindalen. Han var troligen elev i Köln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
