Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Våra konstutställningar. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vision. Oljemålning af Richakd Bergh.
Våra konstutställningar.
Det är i vår tid, som den satsen uttalats,
att en sanning ej lefver längre än tjugo
eller högst trettio år. Erfarenheten har,
hvad beträffar de konstnärliga sanningarne,
gifvit en viss bekräftelse åt denna paradox.
Den moderna konstens brytning har
genomgått sitt första skede — frihetskampen gent
emot konventionalismen. Realismen, om
hvilken det nu af den hetsiga ungdomen
säges så många oförståndigt hätska ord, har
varit den nödvändiga och i sina följder
fullkomligt epokgörande reaktionen emot
arrangementet i konsten, liksom
friluftsmål-ningen emot den ensidigt drifna
atelier-målningen. Den sannaste och skarpaste
förebråelse, som gjorts emot realismens och
friluftsmålningens tid, har varit den, att
den nöjt sig med att göra studier i stället
för att göra genomtänkta konstverk. Denna
förebråelse har visserligen ofta berott på
ett missförstånd af hvad som är studie och
hvad som är konstverk. Och det skulle
vara ett groft misstag att tro, att vi nu
eller någonsin skulle kunna umbära realism
och friluftsmålning. Men allaredan nu
skön-jes tydligt det autodidaktiska draget i det
gångna årtiondets nybyggande svenska konst,
hvilket den har gemensamt med den para-
lella kontinentala konsten. Dess arbete
har gifvit den vackra anblicken af en frisk
och lifskraftig ungdoms härdande idrott,
genom hvilken den blifvit vuxen att gripa
sig an med mandomsvärf, som taga alla
kroppens och själens krafter i anspråk.
Och det kan ej gifvas ett bättre bevis på
den kraft och spänstighet, som alstrats i
realismens hårda och prosaiska skola, än
det, att samma generation, som med 1885
års utställningar i Stockholm planterade
det nya baneret på svensk mark och
invigde en ny tid i vår konst, fortfarande
har ledningen och att den nu satt på
dagordningen de frågor, som borde och måste
komma. Det är två generationers kraft
och entusiasm i deras anlopp.
Så länge konstnärerna visste med sig, att
de ej kunde framställa naturen sådan den
tedde sig för dem, gick deras sträfvan helt
naturligt därpå ut att förvärfva uttryckssätten.
Men hafva de dessa i sitt våld, då kommer
frågan: till hvad ändamål? Har konstnären
sinne för det lefvande lifvet omkring honom,
kan denna fråga resultera i sådana konstverk
som Werenskiolds »Bondbegrafning», Ernst
Josephsons »Spanska smeder» eller Bruno
Liljefors’ djurmålningar, i hvilka det
realistiska innehållet är besjäladt af en
full-lödig och personlig konst. Är han åter af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
