Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kungahällas fall. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kungahällas fall.
263
af allt det hatet ser han lycka spira,
dess större blir hans timme, då den kommer.
Han fruktar icke, bäfvar, tvekar icke,
för allt som händer. Sådan är Guds skämtan.
Gud leker med dem. Styrkans herre leker
med jordens bäfvande och rädda söner.
Ty prästen vet, att fastän fästet fallit,
fast kyrkan störtat, fast dess gods är röfvadt,
är detta blott Guds lek, blott skenbar stränghet,
ty Kungahälla kan ej, kan ej falla.
Han vet det, prästen, andra städer fallit,
Jerusalem har fallit, Rom har fallit,
men Kungahälla kan ej, kan ej falla.
Förskräckligt var dess straff, men folkets synder
förtjänte intet mindre, och för Herren
är ringa sak att resa fallna murar,
att lyfta upp dess sjunkna skepp ur floden,
att återge det röfvadt guld och bohag.
Just nu är timmen, då Guds hjälp skall komma,
ty Kungahälla kan ej, kan ej falla.
Nu kommer Venderkungen med sin hofstat
till bryggan ned, och efter honom släpas
af trötte tjänare ett mansstort kors,
beprydt med Kristi bild och med de ord,
som af Pila tus fästades på korset.
Och öfver prästens anlet far en ljusning,
nu vet han visst, att Herren måste hjälpa.
Men Venderkungen stiger på sitt skepp
och ger på samma gång ett affärdstecken.
Och dä nu korset vräkes ned på skeppet
bland gyllne bägare, bland svärd och smycken,
allt medan gycklare försmäda bilden
och peka hånande på korsfäst Gud,
då skrattar Anders präst, förfärligt gällt,
nu vet han, att hans ångest nått sitt slut.
Ty för det korsets skull kan Herren Gud
ej öfvergifva Kungahälla stad.
Han ropar högt och skarpt, att alla bäfva:
»Guds folk, stå upp ur dina band och länkar,
Guds stund är kommen!
Nu hjälper Herren. Herren måste hjälpa.
Se, detta kors, hans eget kors, som fördes
utaf vår konung hem från Österlanden
det helga trä, hvarpå den Ende dött,
det kommet är i hedningarnas händer.
Nu rågas måttet. Herren måste hjälpa.»
Och alla fångar, som i hatfull ondska
på prästen blickat, störta nu på knä
och söka sträcka armarna mot himlen
och söka sammanknäppa bundna händer.
Men Venderna, som redan stött från land,
förfäras äfven de och lyssna stilla,
ty Anders präst står för dem som en trollkarl,
en väldig herre öfver vind och vågor.
»Gud», ropar Anders präst, »hvi bidar du?
Du kan ej lämna detta helga kors
i hedningarnas våld, du måste hjälpa.
Gud Kristus, ädle, segerdjärfve hjälte,
stig upp pä paradisets högsta torn,
se hvad som sker i dag i Kungahälla!
Gud Kristus, tag ditt silfverhvita pansar,
ställ upp din sköldborg af förfarne kämpar,
sänd ned ur skyn ett regn af spjut och pilar!
Gud Kristus, hjälp oss, segerdjärfve hjälte/»
Och undret kommer, undret som han fordrar.
Ty detta talats just i middagsstunden,
och genast ökas väldigt solens brand.
Serafer smida samman ljusets strålar
så att de falla såsom spjut af eld
på Venderkungens skepp. Och genom luften
far hettan fräsande, så att den kännes
som glödhet ugn. Och många falla döda.
Då kallar Venderkungen Anders präst.
»Hvad vållar hettan? Ar det dina ord,
som verka, att oss solen vill förbränna?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
