Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kvaddan. Bidrag till de »kloka» käringarnes historia. Af Henrik Wranér. Med 3 teckningar af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvaddan. 307
lade den andra rösten och fnittrade till.
»Hvem rår om den stora kareten, som
kom i morse?» — »Det är
nämndemannens i Byatorp — jag känner den förut.
Det är om ett barn, som har fistel i
halsen.»
I detsamma satte sig en fluga på min
näsa, och jag var nära att nysa. Jag
måste ta nosen i näfven och springa ut
burdus.
En liten stund efteråt kom en piga
ut och sa till den giftaslystne med
fåra-synamentet, att han skulle gå in. Han
var inne en god stund, och må tro jag
stod som på nålar.
Så kom han. Ni kan tro han såg
slokörad ut. Först ville han ingenting
säga, men en »epistel till de romare»
mjukade opp honom.
Han hade berättat sitt ärende och
sina kärlekssorger, och hon hade lyssnat
på. »Fast jag tror nästan, hon stod och
flinade åt mig», sa’ han. »Det är svårt
att få säker hjälp mot sådant», sa’ hon
se’n. »Det hjälper ibland med att ta ett
hår af sina mustascher och binda det
kring hennes öra utan att hon märker
det, och det går bäst, när en har tösen
på knä’t.» Men då sa jag: »Herre Jöss!
Först vill inte mitt skägg växa, och se’n
— hur skulle jag få henne på knä’t, när
hon inte tål mig? Det här är ju bara
skoj!» Se, jag blef arg! »Där är ett
annat medel, förstås. Ar hon mörkrädd?»
»Ja, hennes lilla syster ligger alltid inne
hos henne i sommarstugan», sa jag. »Om»,
sa hon, »du väntar till i kväll att resa,
ska jag skaffa dig ett litet himlabref:
kan du, utan att hon vet, att det är från
dig, skaffa det under hennes hufvuddyna
en kväll, så kan det hända, att hon blir
omtänkt. Men det kostar tie riksdaler
— vill du betala det? Kan du?» Och
jag sa, att på pengar såg jag inte, bara
det kunde göra något gagn. Nu far jag
vänta till kväll och se, hvad det är.»
Jag höll på att spricka, så pint af
grin som jag var. Sådana åsnor till
karlar. »Kvaddan» hade min lif rätt!
Se’n kom jag lite ihop med drängen
som sökte för kon, som mjölkade blod.
Han fick också en romare; så blef han
glad och löfte jag skulle få se hans
recept också, för jag var ju förveten på
allting där.
Min tur kom, och jag steg in.
Det var ett litet rum utan några
ho-kuspokus alis, om jag inte vill räkna, att
en hvit katt satt på kakelugnsleret. Själf
satt »Kvaddan» i en gammal länstol och
sydde hålsöm på en krage. Framför
henne på ett litet bord låg en stor,
skrifven bok med gulnade pappersblad, som
hon allt emellanåt vände i med ena handen.
Hon fäste de otäcka ögonen på mig
— fy för tusan hvad hon var lik en
padda! Och de där ögonen tycktes vilja
se tvärt igenom mig. Hon teg en lång
stund.
»Du är från norra socknarne?» sa hon
slutligen. Jag blef så perplex, att jag
glömde först hvad jag sagt till karlen.
»Ja, från Matlösa!» sa jag slutligen. »Du
talar annars inte det tungomålet!» sa’ hon
och glodde trindt på mig. »Jag har i
min barndom tjänt nere söderut!» sa’ jag,
lite flat öfver käringens fina öra. »Hvad
fattas dig? Lite ondt i ryggen, kanske?»
sa hon. Jag började åbäka mig, talte
om hur det kändes, när jag vände mig
eller tog i nå’nting och så där vidare
— allt under det jag sökte göra rysliga
grimaser. »Ah, lyft ner katten där!» sa
hon. Helt flat gick jag bort och tog ner
kattrackaren, men glömde bort att göra
gubbar, kan jag tro, ty käringen sa’ med
en skarp blick: »Det gör visst inte
alltid ondt?» — »Mest när jag bockar mig!»
tyckte jag. »Ar du gift?» — »Nej!» —
»Du ska få ett recept!» Och därmed tog
hon en papperslapp ur boken. »Följ det
som står här, stig bittida opp om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
