Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konst. En interview med mig själf. Af Richard Bergh - Svensk konsthistoria. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
richard bergh.
djupare; murtornens orangefärgade glöd mot
det blå vattnet blef ännu intensivare;
lundarnes trädkronor blefvo ännu dunklare och
lummigare — och öfver det hela accentuerades
himmelens långsträckta, famnande molnformer
ännu tydligare. Alltså: här skedde en
samtidig stegring af taflans olika delar — en
transponering af det hela i en starkare och
mer fantastisk tonart — allt skulle tyda på
att här icke var fråga om en porträttvy af
Visby, hvarken från år 1894 eller från år
1361, utan om ett sagolikt landskap, så vidt
möjligt oberoende af tidens begränsning —
en poetisk vision, overklig, men
stämningsfull, och afsedd för människor som ännu bära
på innestängd längtan......Ja, detta var
min mening. Jag tror ej den är hvarken så
krystad eller så obegriplig, som folk velat göra
den till. Resultatet: den färdiga taflan vill
jag icke nu uttala mig om, så kort tid efter
sedan jag afslutat den. Framställningssättet
haltar på flera punkter, det är jag öfvertygad
om, men hvar de egentliga brotten mot stilen
ligga, ser jag ännu ej fullt tydligt, äfven om
jag delvis anar det. Resultatet må alltså
tills vidare bedömmas af andra, men må det
bedömmas ur en annan synpunkt än den, som
användts af de förvånade Visbybor, hvilka
uttryckt sin misstämning öfver att icke i min
tafla finna sin hemort i det skick de vant sig
att se den, icke i mina guldsnäckor igenkänna
sina ångbåtar, icke i hafvets »medelhafsblå»
skönja Östersjöns — lokalfärg, icke i mina
torn kunna konstatera sin kalksten, icke kunna
plocka mina målade blommor — ännu mindre
de poetiska — och som hålla det hela för
en fräck mystifikation. — Det torde icke vara
alldeles ur vägen att här erinra om Taines
yttrande: »Det är en lätt sak att döma en
målare, vore han än aldrig så god, därest
man tillskrifver honom ett annat mål än det
han i själfva verket haft». (Taine: Notes sur
1’Angleterre).
Missförstånd äro i brytningstider mer än
eljes omöjliga att undvika. Jag anser
emellertid att konstnärerna böra göra sitt till för
att minska dem och har därföre här sökt
klargöra afsikten med de nya tendenser inom
målarkonsten, hvilkas framträdande väckt så
mycken undran. Att jag tagit min egen tafla
till belysande exempel beror icke, såsom kanske
mången gärna skulle vilja tro, på någon
öfverdrifven själfbeundran, utan endast därpå att
detta låg mig närmast till hands.
Richard Bergh.
Svensk konsthistoria.
Ludvig Looström: Den svenska
konstakademien under första århundradet af
hennes tillvaro (1735 —1835). Stockholm
1887—1891.
Georg Nordensvan: Svensk konst och
svenska konstnärer i i9:de århundradet.
Stockholm 1892.
Richard Muther: Geschichte der
Ma-lerei im neunzehnten Jahrhundert. Achte
Lieferung pp. 262—303: Schweden.
München 1893.
Den dag i dag saknar vår litteratur en
sammanhängande och genomförd skildring
af den svenska konstens historia, och ännu
torde det dröja ett eller annat årtionde, innan
det blir forskaren möjligt att nedskrifva ett
dylikt verk, som skulle kunna vara
tillfredsställande för den intresserade allmänheten
och, hvad mer är, för honom själf. Af det
oerhörda förarbete, som ett sådant företag
kräfver, är ännu blott minsta delen utförd;
och ehuru de sista åren varit jämförelsevis
rika på undersökningar i vår konsthistorias
häfder, så ligga tills vidare viktiga skeden
och ledande personligheter inom vår konst
så godt som oberörda af forskarnes
ar-betsflit.
Om alltså tiden ännu icke kan anses vara.
inne att med utsikt till framgång skrifva en
sammanhängande svensk konsthistoria, i
hvilken de olika partierna finge en jämn och
rättvis belysning, så är det dock glädjande att
kunna konstatera, att de sista årens
forskningar fyllt gapande luckor i vår
kännedom om svensk konst och svenska
konstnärer och gjort allt sitt till för att föra oss
närmare de centrala synpunkterna på gången
och, utvecklingen af våra nationela
konst-sträfvanden. I dessa bemödanden äro
synnerligast två omfångsrika undersökningar
anmärkningsvärda: D:r Ludvig Looströms
skildring af Den svenska konstakademieit
under första århundradet af hennes
tillvaro samt herr Georg Nordensvans: Svensk
konst och svenska konstnärer i ic/:de
århundradet. Tillsammans gifva dessa
arbeten en oåfbruten framställning af de två
sista århundradenas svenska konsthistoria,
och för de årtionden, som af bägge
författarne behandlas, komplettera de
hvarandra på ett rätt belysande sätt.
Hvad som vid en jämförelse mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
