Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk konsthistoria. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
edv. alkman.
väsen; de sågo sina kära antiker och
därmed äfven konsten i fara, då »det är af
(den klassiska) forntidens mästerstycken,
och endast af dem, begreppet om den
ideala skönheten eller den rätta
fullkomligheten kan inhämtas»*. Men naturligtvis får
akademien som korporation stå för sitt
flertals eller sina makthafvares åsikter och
åtgöranden.
Nästan utan att märka det hafva vi med
herr Looström hunnit ett stycke in på vårt
eget århundrade; herr Nordensvan nödgar
oss emellertid till en återblick på de tider,
vi redan genomvandrat. Som förut
antydts, har han vid skildringen af det i9:de
århundradets målarkonst valt den
konstnärliga synpunkten; han har med mycken
pietet sökt ådagalägga, hvad vårt sekels
svenska konstnärer velat; när han dömer
dem, fäster han sig gärna vid de ideal,
som föresväfvat dem och mot hvilka de
sträfvat, och han blir aldrig oresonligt
sträng, äfven om det visar sig, att den
verklighet de format efter sina ideal föga
påminner oro modellen. Han älskar och
beundrar vårt århundrades konststräfvanden,
och för att gifva dem tillbörligt perspektiv
inleder han sin framställning med en serie
allmänna konsthistoriska vyer öfver såväl
den kontinentala som den äldre svenska
konsten. Dessa vyer spela i hans arbete
samma roll som piedestalrelieferna på en
monumentalstaty. De åskådliggöra
storheten hos honom, som är placerad däruppe.
Vi få då veta, att konsten sedan
århundraden tillbaka visar en genomgående
sträfvan till frihet, och att i detta otvifvelaktigt
lofliga sträfvande det i9:de seklet varit det
snabbaste, det mest rastlösa. Det »utvidgar
konstens områden, utflyttar, djärfvare än
någonsin, dess gränser».
»Det nittonde århundradets konst visar
en liflig, rastlös utveckling. Den söker
från skolorna till personligheten, från
akademierna till lifvet, från idéernas värld till
verkligheten».
»Det nittonde århundradets konst är
framför allt individualismens konst».
Vi få vidare veta, att »den italienska
renässansen framgick direkt och konsekvent
ur studiet af antiken», att »barocken är
renässansens afkomling på sidolinien» och
»rococon en förfinad barock». Slutligen
* Yttrande af öfver-intendenten Edelcrantz i ett
akad. högtidstal.
öfvergår då hela tutten i revolutionens och
antikdyrkans skede, ur hvilket vårt
århundrades konst höjer sina vingar lik en ny
fågel Fenix. Hela konstutvecklingen, ända
från medeltidens sista år, har varit ett slags
principskola för vårt sekels konst, och allra
specielast för dess genre och landskap.
Kanhända finnes det emellertid en hel
del invändningar mot denna moderna
ljusmålning — jag menar herr Nordensvans.
Frihet som den alla strålar samlande
brännpunkten i konstens utveckling från
renässansen tills nu? Ja, frihet är ett
vackert ord, det klingar bra, men det säger
i detta fall så litet eller åtminstone
ingenting bestämdt. Är det meningen, att den
enande tanken i den nyare tidens konst helt
enkelt varit frigörelse från gamla band och
regler? Ja, men hvem inser icke, att när
konsten afskaffar en lag, binder den sig
genast vid en ny? Tar den afsked af
antiken, så svär den kanske tro- och
huldhetsed åt medeltiden, som på nyromantikens
dagar; släpper den idéerna, så går den i
själfvilligt slafveri under verkligheten, som
vår tids realism. Och just historien om
denna realism, i hvilken herr Nordensvan ser
konstens senaste stora frihetsord, visar, att
lika utmärkt, ja oumbärlig verkligheten är
som konstens tjänare, lika despotisk är den
som hennes herre. Den är som elden:
»Farlig herre, god dräng».
I den nyss fattade betydelsen är
frihetsbegreppet väl negativt för att kunna vara
drifkraften för en hel konstepoks rörelse.
Men kanske herr Nordensvan menar med
konstens frihetskraf hennes behof att vara
sig själf, att ostörd få följa sin egen önskan,
äfven när den blott är en nyck. Om
konsten öfverhufvud äger förmågan att önska,
så har den alltid önskat just detta.
Konsten är innerst mänsklighetens behof af
uttryck, uttryck för känslor, för dunkla
drömmar, för sväfvande föreställningar, som
i formen söka en efterlängtad hvila — ja,
t. o. m, för idéer, realisten må tro hvad
han vill. I denna önskan mötes alla tiders
konst, i dess namn omfamnas den lugnaste
hellenism och den våldsammaste barock,
den kyrkotroende medeltidsmästaren och
1890-talets kafédekoratör. Den är sålunda
alltför vid och långt för allmän för att
kunna tjäna som skylt just på den stora
konstverkstad, som öppnades med
renässansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
