Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Finland i 19:e seklet. Af H. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
H. W.
en öde fläck uppstår i Europas nord och ett
tomrum i reflexerna af dess kultur.»
De två första kapitlen äro af Topelius.
Landet och folket ägnar han en
topografiskt-poetisk öfverblick, varmt, lifligt hållen, mer
än någon annan del af texten, men också
mindre säker i uppgifterna än dess öfriga
delar. »Finlands behärskare», säger han, »har
varit Östersjöns herre», utan att hvarken
minnas Hansan, England eller — tyska flottan.
Och när skalden, på tal om landhöjningen,
låter »hvarje sekel skänka Finland ett
furstendöme», undrar man hvar »redaktionskomitén»
hållit hus. Men oegentligheter och misstag
af underordnad vikt glömmas lätt under den
angenäma läsningen af Topelius’ kapitel,
illustrerade af tre fina kartor och en stor mängd
vackra bilder, efter taflor, teckningar och
fotografier. »Hårdt allvar, blandadt med
vemodig resignation, är det utmärkande draget i
Finlands natur. Hemligheten af dess skönhet
består i den ständiga, obevekliga växlingen
af lifvets skendöd och lifvets uppståndelse.
Hälften af dess lif är begrafvet i natt, och
hälften står i odödeligt ljus. Skalden frågar:
Säg, kan man dö för detta land? Ja, svarar
historien. Och lefva!»
»Stamfolket» låter Topelius föregå »det
finska folket», som är resultatet af Finlands
historia sedan 1157». Talet om två folk i
Finland ogillar han. Finsk och svensk
befolkning i Finland ha aldrig dragit svärd mot
hvarandra, sedan båda lydt under samma
krona. »Rivalitet har uppstått, icke
förtryck ... En social, icke politisk
underlägsenhet har åtskilt folkets finska talande
plu-ralitet från dess svenska talande minoritet, och
att utjämna detta traditionella missförhållande
har från tredje decenniet af detta århundrade
varit den nya tidens sociala problem i
Finland.»
Främst bland Folknäringar står skogens
användande, som lifligt och behagligt berättas.
Därefter komma jordbruk, jakt och fiske.
Samfärdsel, Hemlif, Kyrka, Skola, Vidskepelse —
en egendomlig rubrik — följa därpå, alla rikt
illustrerade; sist Sport och Folknöjen. Skolan
får sedan sitt utförliga kapitel, »Stat och
kyrka» få några sidor. Biskop Råbergh ger
en kort öfversikt af den teologiska
litteraturen, och antyder, liksom Topelius, men
skildrar icke, de religiösa rörelserna i vårt århun-
drades Finland, det är, yttringarne af den stora
massans idéela själslif; det religiösa lifvets kapitel
hade kanske icke bort saknas i boken om
»Finland i det i g:e århundradet», som har så
många kapitel om den högre bildningens lif
och verk.
Utgifvaren har själf författat den politiska
öfversikten. Först omtalas Finlands förening
med Ryssland.- Klart uppvisar han den
historiska gången; »andlig kultur, fria institutioner,
fast rättsväsen medfördes från svenska tiden
till den ryska.» Och detta lyckliga resultat
vanns genom antagandet af segervinnarens
anbud till Finland, att genom egna ständer med
honom förhandla, sedan han erkänt Sveriges
grundlagars giltighet för Finland under czarens
styrelse; svenske konungen var afsatt, och den
nya svenska styrelsen ägde icke makt att
återtaga hvad den förra förlorat. Det var
under sådana förhållanden en patriotisk plikt
för Finlands ledande män att icke afslå
anbudet och vädja till folkkriget; Borgå
landtdag är ingen andelig afkomling af
Anjalaför-bundet. Statsförfattningen framställes, därefter
»regeringsperioderna efter 1809».
Koncentreradt men klart och lugnt berättas Finlands
politiska historia intill sista tid, då den
ryskt-nationela fordran på »riksenhet» ifrån den
ryska pressen trängt sig fram i den ryska
regeringen och hotfullt träder upp lpot
Finlands inre autonomi, mot dess »plats bland
nationernas antal». — »Betydelsefulla frågor
stå sålunda på dagordningen vid det 19:e
seklets slutskede. Den väg, på hvilken dessa
frågor kunna vinna sin lösning, är i Finlands
grundlagar utstakad. Oförtydbara äro
landt-dagsordningens ord i dess § 71: »Grundlag
kan stiftas, ändras, förklaras eller upphäfvas
endast på framställning af Kejsaren och
Storfursten och med alla ståndens bifall.»
Ja, så står det i den af Alexander II och
Finlands Landtdag år 1869 stiftade
landtdags-ordningen. Och då lagen icke beaktats, har
landtdagen protesterat, en protest, som
visserligen icke blifvit utan verkan, ty de hotande,
före protesten icke utförda öfvergreppen, hafva
icke sedan blifvit fullföljda.
Att kapitlet »Stat och kyrka» endast från
fotografens kamera fått sin illustration af Abo
domkyrkas yttre och inre, beklaga vi. Här
hade väl konstnärens hand och öga bort vara
med för att i bästa möjliga bild återgifva det
ärevördiga och i Finland unika medeltidsmin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
