Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Praktbyggnaderna på Akropolis i Atén. En öfversikt af deras byggnadshistoria. Af N. F. Sander. Med 8 bilder och 1 karta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
N. F. SANDER.
der förebärande af önskvärd större
säkerhet, lät till Atén öfverflytta den
gemensamma bundsförvandtskassan (omkr. 55
millioner francs), som var grundad genom
sammanskott och förvarades i
Apollotemplet på ön Delos. Han ämnade
använda den till Aténs förskönande,
oaktadt den var afsedd till försvar för det
gemensamma fäderneslandet. Emot hans
planer i detta fall uppträdde hela det
s. k. aristokratiska partiet, och det vill
säga de betänksamma, som hyste fruktan
för ett öfvermäktigt och tygellöst
folkvälde. I spetsen för detta parti stod
Tukydides, Milesias son, en både ädel
och dugande man.
Tukydides sade, att Atén vanärade
sig, 0111 det lade hand på
bundsförvandtskassan och använde den för främmande
ändamål. Han klagade öfver, att
Perikles ville pryda Atén med praktbyggnader,
såsom en fåfäng kvinna smyckar sig med
pärlor och ädelstenar. Man vände, sade
han, folkets sinnen ifrån den gamla
förnöjsamma arbetsamheten och enkelheten
samt gjorde det skrytsamt och
öfverdådigt.
Perikles svarade, att Atén icke vore
skyldigt någon räkenskap för
bundsförvandtskassan, då det hade en stark
krigshär och en flotta af 300 treroddarfartyg
samt mäktade försvara både sig och sina
bundsförvandter mot barbarerna och hvem
det vara måtte. Det vore också billigt,
sade han, att bundsförvandterna bidrogo
till återställande af de tempel, som
blifvit brända och förstörda under
perserkriget, samt till uppehållande af de åt
gudarna utlofvade offren.
I denna partiernas kamp segrade det
starkare, icke genom fullgiltiga skäl, utan
genom egna intressen, och det kunde
icke aflöpa med mindre än att
Tukydides blef landsförvist på tio år.
»Härmed» — säger Plutarkos — »hade
söndringen fått sin lösning och staten själf
vunnit en utjämnande enhet. Perikles
hade fått hela Atén i sin hand och jämte
Atén allt, som af atenarne var beroende r
inkomster, armeer, krigsfartyg, öar och
haf, därtill en betydande makt, som
sträckte sig öfver Grekland likasom öfver
utlandet, ett öfverhärskap, som var väl
försäkradt genom underlydande
folkstammar, vänskap med konungar och förbund
med furstar. Han själf blef icke mer
den samme, icke mer så tam emot folket
eller så benägen att låta sig länkas och
ledas af folkets lynnen efter som vinden
blåste. Han öfvergaf snarare mången
folkledares småaktiga och svaga
uppträdande, som kan liknas vid en smekande
och ljuflig musik; tvärtom anslog han nu
i sin politik en aristokrats, ja en anboren
härskares strängar.»
Perikles hade alltså tillräckliga medel
i sin hand, fastän genom en våldsam
handling, hvilken väl kunde bemantlas,
men icke försvaras, ett lagbrott, som
framdeles hämnade sig mycket hårdt,
hårdare än man anat.
Mest hänförda voro konstnärerna, som
utgjorde en makt i staten, med hvilken
man hade att räkna. De önskade
ingenting högre än att få visa hvad de
mäktade skapa i skönhetsväg, i en tid, då
konsten själf var stadd på väg till
fulländning. Lika enhälligt var bifallet af
handtverkare och handlande, arbetare
och landtmän, och i allmänhet alla dem,
som mindes, hvad de eller deras anhöriga
lidit i kriget, men nu värmdes af det
nyväckta hoppet att genom stora
byggnadsföretag erhålla en fortfarande
arbetsförtjänst och dymedelst kunna
återupprätta det förlorade välståndet, på samma
gång man ärade gudarna och förhärligade
fäderneslandet.
Jag skall nu öfvergå till den plats,
som skulle bebyggas, nämligen Aténs
Akropolis, en brant klippa, som höjer sig
omkring 500 fot öfver slätten, otillgäng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
