Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från rimkrönikans tid. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
SELMA LAGERLÖF.
förde framför honom. Och frestelsen blef
honom för stor. Han såg upp på den
vidtberömde mannen, då han for förbi.
Dels ville han ge akt på, om han skulle
visa honom någon heder för det nit,
hvarmed han sörjde för sin själ, dels ville
han se, hur marskens harnesk var nitadt,
hur svärdfästet var inlagdt, hur hästen
var sadlad, och först och främst hur
ögonen lyste i hans ansikte.
Men då marsken gifvit honom ett
ögonkast och förstått hans gärning, drog
han åt sig tyglarna så häftigt, att hästen
stegrade sig. Det steg upp vredesrodnad
på hans ansikte, och hans ögon blixtrade
af förakt. Hans svärd for ur skidan
liksom af sig själft, och han högg det
igenom radbandet, som botgöraren höll
mellan sina fingrar. Och då hans ystra häst
nu sprängde af med honom, ropade han,
i det han vände sig i sadeln: »En
riddersman skall tjäna Gud som en
riddersman, och en munk som en munk.»
Vid dessa ord förändrades med ens
allting för den gamle. Ryttarnes
klingande vapen och hästarnas hofvar, som
nyss dånat hell, hell, ropade nu ve, ve.
Marken skalf af skratt, och hans egen
goda häst, som nyss gått i jämmer öfver
sin herres synder, tycktes nu endast jämra
sig öfver hans förnedring.
Den börda, som han lagt på sig,
syntes honom för tung att bära. Och han
frågade sig, hvad glädje han gjorde Gud
med att pina sig. Marsken hade svårt
förolämpat honom, men han blef ej vred
på honom. Sannerligen förvånade det ej
honom själf, att han ej brann af den
förfärligaste vrede. Det skulle han känt
mot enhvar annan, men denne, som han
mött på vägen, hade ej varit som någon
annan människa.
Det hade varit helighet i hans vrede och
höghet i hans förakt. De ord han talat
hade ej varit människovisdom utan
flammande ingifvelse. Nej, den gamle rid-
daren var ej en så förfallen man, att
han kunde vredgas på denne ljusets
utsände.
Medan han stod och tänkte på
honom, började hans hjärta klappa raskare,
blodet sprängde i bättre fart genom
ådrorna, hans rygg rätade upp sig, och
skälfvandet försvann ur hans händer.
Och då han ännu en stund stått stilla
och tänkt på honom, lyfte han af sig
sadeln och lade den på hästen. Genast
började denne frusta af välbehag och
skrapade muntert i marken. Då
giäddes den gamle, och då han snart därpå
red framåt vägen, hade hans ansikte
återtagit sin stränga uppsyn, och han
blickade käckt och stolt framför sig.
Några veckor senare drog marsk
Torgils i korståg mot österns hedningar, som
öfverfallit de kristne nybyggarne i
gränslandet. I detta tåg deltog den botgörande
gamle riddaren, och under detsamma fann
han själaro. Då han här var med om
att drifva hedningarna långt in i deras
land, på det att fromme bönder och
fattige kolare skulle hafva fred, kände han
att han tjänade Gud. Han förstod, att
det var sådana gärningar och ej böner,
som fordrades af honom, och trodde, att
hans synder skulle varda honom
förlåtna.
Af detta tillväxte alltmer hans kärlek
till marsk Torgils, men han var skygg
för honom och tilltalade honom aldrig.
Marsk Torgils var för honom en sådan
härlig Guds gåfva, att han i striden gick
före honom och skyddade honom och om
natten låg och sof utanför hans tält. Han
tyckte sig aldrig kunna vaka nog öfver
honom, men han kunde ej uthärda hans
glans på nära håll.
Marsk Torgils använde mycken tid
och omsorg på att bygga en fästning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
