Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från rimkrönikans tid. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
SELMA LAGERLÖF.
endet, att de knappast stodo till att känna
igen.
Då uppstod en och talade. »Vilja
vi ej», frågade han, »sända bud hem till
marsken och låta honom veta vår nöd?
Jag vet, att han skall ej slikt fördraga,
utan det första skeppen kunna gå i sjön,
låter han skicka oss färsk kost, lefvande
både nöt och svin och får, och sänder
friskt folk till borgens värn och låter de
sjuke draga hem.»
Detta hörde den gamle riddaren, och
han var själf bland de sjuka. Men nu
blef han stark af harm och uppblossande
kärlek. Hur kunde de dock vilja göra
den store mannen en sådan sorg? Hur
kunde dessa män, som svurit att försvara
hans borg, tills han fann lägligt att sända
dem hjälp, hur kunde de vilja komma
till honom med böner? Skulle också han
vara med bland dem, om hvilka marsken
skulle säga, att han litat på dem som på
stöd af järn, men de hade varit som
murket trä?
Och han utropade: »Bedröfven ej
marskens hjärta så! Gud må väl råda bot
för vår vedermöda.»
Då gick en mäktig rörelse genom
folket. »Nej, nej, marsken må ej
bedröf-vas. Han må ej tro, att han missräknat
sig på oss. Det är bättre att dö.»
De sågo alla, att det var ogörligt att
klaga, och intet bud blef sändt västerut
öfver hafvet.
De uthärdade ännu några veckor, så
kom fienden. Han omringade
fästningen på alla sidor, och inne på borgen
ägde de då blott sexton friske riddare
att sända upp på murarna. Hedningarne
skickade bud till de kristne, att de skulle
uppgifva fästningen utan kamp.
Äter lät borgherren blåsa till stämma,
åter stapplade de sjuke upp från sina
bäddar för att höra, om det skulle ske
dem barmhärtighet.
»Vi mäkta ej försvara borgen», sade
en man. »Låtom oss lämna både den
och oss själfva i hedningarnas våld. De
äro dock människor och skola gifva oss
något att uppehålla lifvet.»
Den gamle riddaren stod sjuk och
darrande, dock upprördes han af sådant
tal. Huru, skulle den borg, som han
lofvat marsken att försvara, gifva sig åt
hedningarna ?
Och han utropade: » Bedröfven ej
marskens hjärta därmed, att I sviken honom
af fruktan för döden. Jag vet, att då min
gode herre är död, skall han samla sina
trogna riddare omkring sig och rida med
dem in på paradisets borg. Då skola
de glädjas, som äro med ära döde, och
mycket ve faller öfver dem, som sitta
fångne bland hedningarna.»
Då syntes de alla, att de hellre ville
dö än lefva. De ropade åt hedningarna,
att de ville försvara sig.
Nästa dag, dä stormen kom, låg den
gamle dödssjuk på sin bädd och kunde
ej kämpa. Men han var glad som aldrig
förr. Intet annat än nederlag och död
såg han för sig och dem alla, men hvad
var det för honom, bara de sluppit att
göra hans herre sorg.
Det gick död och fördärf öfver
fästningen. Fienderna kommo raskt öfver
murarna. De kastade eld in i husen.
Det blef en förskräcklig jämmer bland
de sjuke. Lågorna flammade omkring
dem, och mördande hedningar rusade fram
genom salarna.
Den barske gamle riddaren ställde
sig upp i bädden. »Skolen I bedröfva
marskens hjärta så?» ropade han åt de
klagande. »Skolen I svika, då vi äro så
nära segern?»
Och de hörde hans röst och fröjdade
sina hjärtan med tanken på sin herre och
bemannade sig till att dö som män.
Men de sexton riddare, som voro
friska, hade först kämpat ute på vallarna,
sedan på ringmuren och nu sist hade de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
