Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Näckrosen. Till Pehr Hasselberg. Af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jNfäckrosen.
Till Pehr Hasselberg-.
»Skall den vattenborna rosen hölja
sig alltjämt i tjärnens djup och dölja
ali den skönhet, som vi blommor böra
inför sommarns blickar fruktbar göra?>>
undra drömmande om bröllopsstunden
strandens blommor uti furulunden,
och af tusen dofter hufvudyra
sig i bröllopsfestlig prakt utstyra.
Men i tjärnens djup, där böljor löga,
skyles Näckens ros för dagens öga.
Där af mörker borna andar vilja
till kung Näckens hvita dotter gilja
och kring blekgrön knopp sig hetsigt tränga
för att ljusets frestan utestänga.
Men i barmens klot det snöhvitt unga
redan blodens pulsar sakta sjunga
om den sol, som hennes drömmar hylla,
i hvars glans hon först sitt mål kan fylla.
Ren hon höjer sakta blomsterskålen,
af sin längtan förd mot glitterstrålen,
men på guldstänkt stig sig hotfullt blandar
sorlet ifrån tjärnens svikna andar:
»Säg hvart Näckens dotter färden ställer,
hvi vår trånad henne intet gäller,
vi som dunkelt i begär oss hvälfva,
hvilkas darrning låter djupen skälfva,
vi, som vildt i tusen ådror glöda
och af nattens lustar öfverflöda.
Skall det ömkligt veka ljuset råda
och föraktet vid vår hyllning låda?» —
Så de hväsa. Lystna halsar sträckas;
snart af knot tör hela tjärnen väckas.
Svällda ögon halft ur hålor falla,
andar glupande på bistånd kalla,
när den fagra, som de drömt till maka,
svarta vattnet ses från kalken skaka
och med oskulds snö i jungfruhågen
lyftes drömmande på insjövågen.
Skygg hon badar sig i glittret stilla,
men hvad under! Hvilken sällsam villa!
Se, dess ögonlock en darrning röja,
nu mot azurn de sig ljufligt höja,
och för solens gyllenheta strålar
hon i blommans nakna fägring prålar.
Salig, salig är den helga stunden,
när allt själfviskt går som slamm till grunden,
Näckens hvita dotter sol anammar,
gult i marmorskötet fröstoft dammar,
men därnedan tjärnen upprörd hväser
och af svartsjuk harm i sommarn jäser.
Klas Fåhræus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
