Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Karl Fredrik Dahlgren. En porträttstudie. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KA.RL FREDRIK DAHLGREN.
375
byttor och ärter, malt, mjöl och gryn,
lingonsylt och potates. Där finnes äfven kött
och en liten vacker rökt skinka. Där äger
han, med andra ord, kosthållet för
terminen. Rummet, där han får bo, har tre
andra logerare; två stycken äro skolgossar,
en kallas »gymnasist». Två sängar och
■ett fällbord, smörbyttor under sängarne,
koffertar och en spegelbit och två rankiga
■stolar utgöra, jämte bokhyllan, rummets
hela möblering. Och Karl sätter sig vid
bordet, sorgmodig och tårögd, och skrifver
sitt första bref hem till sin kära mor.
Redan följande morgon vandrar han till
sin rektor, pröfvas och presenteras för lärare
och kamrater. Läsrummet är en stor och
mörk sal, full af gossar. »Rundt omkring
de tre sidoväggarne satt den så kallade
öfre klassen, mellerst i rummet, på lösa
bänkar, den nedre, och midt framför, mot
den fjerde väggen, hvilade sig en låg
kateder. Bredvid i fönstret befann sig en
lång karbas, och vid dörren var en
vedhög uppstaplad. Magistern hade en
grönaktig syrtut, papiljotter i håret och på
hufvudet en hatt med breda bål. Rösten var
rytande och skarp, minen bister. Vid
minsta hviskning reste han på sig, slog boken
i katedern och röt förfärligt.»
Denne i papiljotter och grön syrtut
klädde lärare, hvilken lät sin karbas gå
alldeles »som en slägga», under det att han
inpluggade så mycket af sitt latin, att
herrarne på gymnasium ofta nog kunde
mindre, hette L. J. Boræus och blef sedermera
kyrkoherde. Längre fram infördes han af
Dahlgren i ett poem, ett versifieradt skämt
från 1819. Där nöter han björkris »för
26 rdr 14 skilling». Trots denna
handgripliga undervisningsmetod var han både
värderad och afhållen af sin klass. Då han
lämnade sin befattning och tillträdde
pastoratet, skildes man under ömsesidig rörelse
och med tårar.
Dahlgren, som var en lång och smal
pojke med klent bröst, föreföll mera sluten,
lättretlig och sarkastisk. Men han var ej
för den skull okänslig för kamratlifvet. Än
leker han tillsammans med sina vänner
röfvare; än äro alla andra perser och han
Miltiades. Minnet af dessa skolårs
osminkade kamratskap nämner han i sin krönika
som ett af sina ljufvaste. Kanske är det
ock därför läsningen får stå efter. Han
■var nämligen i regeln okunnig och lat, ja,
han råkade till och med in i några
förvillelser, ur hvilka han med knapp nöd
räddades af en vän. Då, vid 16 år,
genomgick han en kris. Orolig och tungsint,
sjuknade han en vår, och tack vare samme
vän, som räddat honom, Sondén, fick han
nu äfven lust för allvarligare studier. Han
började, liksom flere af gymnasisterna,
skrifva vers, och bildade jämte dem ett
förbund, Vitterhetens vänner. Om man
får sätta tro till krönikan, blef det hela
endast en parodi på Svenska akademien.
Ynglingarne författade, granskade och
belönade. De ägde sin direktör, sekreterare
och »en hedersbänk» och, skrifver
Dahlgren, »stora och lilla medaljen eller
karamellen, såsom några skämtare sedermera
benämde den, mention honorable och
inträdestal, hvari man vidt och bredt ordade
om sin egen oduglighet». Man efterapade
Lehnberg, Leopold eller Lidner, Kellgren,
Valerius, Silfverstolpe m. fl., men de
funnos äfven, som skämtade öfver skämtet —
en skref en parodi på prisbelönade kväden.
Dahlgren lär hafva svarat med några vers
i samma stil, kanske hans första lek med
Svenska akademien.
Följande år, 1809, blef han student och
fick i Norrköpings Tidningar in tvenne
poem. Det ena, gratulationsvers till någon
flicka på hennes namnsdag, trycktes i juli
månad och röjde föga begåfning. Det
andra, som publicerades i oktober, var
patriotiskt, skrifvet i anledning af fredslutet med
Ryssland och innehållande en uppmaning
till »göters gamla ätt
att sluta broderligt förbund
och sjunga: enighet är grund
till mandom, friheten och styrkan.»
Här spåras ej en fläkt af kvickheten
eller humorn. Den 18-årige skalden
»slumrade» äfven nu, och fortsätter med sin sömn
ännu i många år, till och med då han
vistas i det poetiska Upsala. Där hade
Auroraförbundet nyligen blifvit stiftadt;
ungdomen hade flockat sig kring Atterbom
och hans stab, och kampen mellan de unge
och Stockholmsakademisterna bröt ut i full
låga redan i början af år 1810, då
Polyfem grundades.
Dahlgren, som ej hade något understöd
från modern, hvilken, då hon blef änka,
bosatte sig i Norrköping, kunde endast en
kort tid uppehålla sig i staden. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
