Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Från Magdalena Rudenschiölds ungdomsdagar. Några meddelanden ur en brefväxling. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
KARL WARBURG.
Visserligen! leke minst med tanken
på henne’sannar man den satsen, att de
människor äro lyckligast, som icke hafva
någon »historia». Men hon har nu
engång blifvit en historisk personlighet, som
om än blott sekundärt ingripit eller sökt
ingripa i fäderneslandets öden, och om
hvars inre lefnad och personlighet man
önskar få sann kännedom.
De yttre dragen i hennes
lefnadshistoria äro ju kända ur historien och
memoarlitteraturen. De förete förvisso
växlande bilder.
Vi möta först den sköna, glada,
mycket koketta och firade hofdamen, som
1783 vid 17 års ålder kom till prinsessan
Sofia Albertinas hof för att aflösa sin
äldre syster, hvilken nyligen lämnat sin
hoffrökensplats för att ingå giftermål.
Snart var hon hofvets förklarade
gunstling; tjusande alla med sin skönhet och
kvickhet, tillbedd och eftersträfvad af
furstar och friare. Hennes bild från
glansdagarne, målad i öfverdrifvet smickrande
färger, äga vi utförd af Lidner i en dikt
skrifven till henne 1786, vid ett tillfälle, då
han anlitade henne såsom mellanhand, för
att till Sofia Albertina öfverlämna den
andra upplagan af »Spastara». Dikten, som
i Lidners »Efterlämnade skrifter» icke har
någon adress, men som enligt en
gammal anteckning afser. Magdalena
Rudenschöld, lyder:
Höljd i naturens djupa famn,
snillets Gud jag offer tände,
knäböjd dyrkande hans namn,
då jag denna suck uppsände:
»Du, som mig en lyra gaf,
till att tolka hvad jag kände
vid Spastaras stumma graf;
du, som då, lät tårar rinna,
säg mig, Gud, hur skall min sång
till Lovisas dotter hinna?»
—■ »Skulle — var hans svar — du finna
tvenne ögon, hvari brinna
dygd och snille på en gång,
ur hvars gudablickar strömma
änglars ljusa himlar ner:
och när man på hjärtat ser,
man vill gudars väsen glömma,
och af stolthet jorden ler;
i det hof, som nu hon pryder,
hoppet hennes suckar lyder,
gracerna vid sidan stå,
och sin spegel sönderslå.
Henne alla nöjen hylla —
gack, och får du henne se,
skall din önskan hon uppfylla,
och din sång Sofia ge.» —
Guden strax i molnens sköte
flög till morgonrodnans möte,
och jag? — Ja, jag vaknade.
På Gudens ord till er jag hastar,
hvem ser ej hvem han skildrat har?
Dock ett, min nådiga, jag lastar,
att allt för matt hans teckning var.
Något djupare kärleksförhållande torde
knappast hafva rådt emellan henne och
Gustaf Mauritz Armfelt före hans
giftermål; till hennes friare har han
näppeligen någonsin räknats, därtill var hennes
ekonomiska ställning för ringa, och man
har skäl att antaga, att historien om
hennes ädelhet, då hon på Gustaf III:s önskan
afstod från Armfelt, för att denne skulle
kunna ingå gifte med Hedvig de la
Gardie, tillhör de förskönande dikternas
område. — Men tidigt funno de behag i
hvarandra, och från den lätta fiirtation,
som redan under Armfelts förlofningstid
uppstått dem emellan under
morgonkonversationerna i slottets fönstersmygar,
utvecklar sig ett år efter Armfelts bröllop
en intimare, af konungen gynnad
kärleksförbindelse, som drifves så pass öppet,
att den icke låter sig dölja, och därför
synes hafva vållat större skandal än
åtskilliga andra likartade, men mera
försiktiga förbindelser, — något som
mycket förvånade Magdalena R., som icke
förstod den hårda domen öfver hennes
felsteg, »en dépit du siècle et de la mode».
Men tiderna skifta. Konung Gustafs
saga är slut; Armfelt aflägsnad från hofvet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
