Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konst. Pehr Hasselberg. Med 12 bilder. Af Karl Wåhlin - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pehr hasselberg.
417
Han uttryckte sig icke flytande och
afrundadt i ord. Fraserna kommo icke
färdigsvarfvade ur hans mun. Men det var
ärlig mening i hvarje hans minsta ord, och
glansen i ögat, än hjärtlig och öm, än
blixtrande af harm, då de ting han
särskildt hatade kommo till tals, utfyllde
ypperligt luckorna i de afbrutna meningarna och
voro vältaligare än alla formfulländade festtal.
Han var absolut ärlig, och därför var
det alltid roligt att tala med honom,
därför var det alltid intressant att se hvad
han gjort. Envis var han som — en finne.
Under de ändlösa resonnemangen hos
Mölle eller på något annat
konstnärs-näringsställe på den andra (och bättre) sidan
af Seinen gaf Hasselberg aldrig efter,
lämnade icke en hårsmån af sin öfvertygelse
som byte åt fienden. Ofta kunde
motpartens åsikt vara tämligen lik hans egen,
endast formuleringen var annorlunda. Men
det hjälpte ej, Hasselberg höll på sin åsikt,
uttryckt just med hans egna ord. Huru
häftig han än var, hur oresonlig han än
kunde förefalla, hörde man dock alltid
gärna på honom, ty han talade aldrig som
den blinde om färgen eller efter andra.
Han hade gått igenom svårigheter och
lidit mycket, och just detta omgärdade
hvarje hans ord med respekt.
Han var dock alldeles för mycket
konstnär för att med skulpturen sammanblanda
sitt älsklingstema det sociala spörsmålet.
Jag minns huru vi tillsammans
genomströf-vade skogen af skulpturverk på marsfältet
1889 och huru litet t. ex. Antokolskys
mest litterära saker slogo an på honom.
Hur mycket han än beundrade Constantin
Meuniers gripande grufarbetarefigurer,
ryggade han dock instinktmässigt tillbaka för
att i plastisk konst framkasta moderna
problem. Skulpturen skulle tala sitt eget
formspråk, oberoende af publik, kritik,
kamrater och årets mode. Omedvetet afhöll
han sig från alla himmelsstormande,
Mi-chel-Angeliska dissonanser och från det
bullrande fortissimot: hans konstnärliga
uttryckssätt var alltigenom dämpadt, diskret.
De ädla och fulltoniga ackorden föllo sig
naturligast för honom. Det låg något i
ordets bästa bemärkelse kvinnligt i hans
talang, och just därigenom något så äkta
nordiskt. De vårliga kvinnogestalter, som
gjort honom mest populär, äro också de
sannaste uttrycken af hans konstnärskynne.
De äro omedvetna, kyska och unga, och
öfver dem hvilar skimret af en nordisk
juninatt. Många nya ord har vår tid
uppfunnit för att beteckna den eller den
riktningen inom konsten. Endast ett ord
användes icke mera, det anses gammalmodigt
och missbrukadt. Det finnes dock i alla
språk och passar så ypperligt på
Hasselbergs konst. Det ordet är poesi.
Ord och bild, 3: dje årg.
27
Näckrosen. Staty af Pehr Hasselberg. Beställd i marmor af hr Pontus Fürstenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
