Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väcka eller stegra en viss stämning. Han
anbringar det lilla realistiska draget för att
verka som motsats till skildringens
högstämda ton. Han söker de uttrycksfullaste,
ovanligaste bilder, omsorgsfullt valda
säregna epitet. Almqvist var så beroende af
sensationernas och fantasiens samklang, att
han helst skref vissa scener med svart,
andra med rödt, andra med blått bläck, och
beklagade att icke äga bläck i alla färger.
Man möter hos honom otaliga uttryck, som
man kan sammanställa med liknande hos
nyromantiken, sådana som »sidensvarta
blickar», ögon hvilka »glimma med en fin,
mörk ton, som när himlen ämnar sig till
vårregn», eller skildringen af den fransyska
elegansen sålunda: »icke rödt — icke svart
— icke heller hvitt … det är någonting
ljusgult. Icke som guld likväl. Men har
du sett det smidiga råsilkets … Han ser
ett »underbart grönt» hvila öfver vissa
händelsers lynne, andra te sig »i grå eller
rödbrun obehaglighet», medan åter andra skifta
violetta eller kanelbruna eller omgifvas af
blånad. När han finner färger öfvergå till
toner, förnimmer toner som färger, och
färg eller ton sedan bli dofter, och
dofterna ge smakförnimmelser som af saftiga
frukter, då uppenbarar han just den
förmåga att njuta genom motsvarigheter,
hvilken är ett af symbolismens kännetecken.
Endast brist på utrymme, icke på stoff,
hindrar mig att mångfaldiga bevisen för
det utprägladt moderna i denna sida af
Almqvists diktarlynne. Före Wagner
drömde han om en framtidens konstform, som
skulle varda inbegreppet af all konst, vara
poesi, musik och tafla på en gång. Själf
obekant med alla kompositionens lagar,
liksom med noterna, men af naturen djupt
musikalisk, lät han sin stämning flyta ut i
melodi, när orden icke räckte för att ge
den uttryck. Han vill ej använda de
utslitna poetiska bilderna och söker skapa
nya i de förbrukades ställe, men beklagar,
att så många ord ur naturvärlden sakna
en hög ton och således bli ur stånd att
väcka en musikalisk stämning.
Om vi, med få ord, söka sammanfatta
målet för Almqvists artistiska sträfvan,
så var detta att spränga de fastställda
gränserna mellan de poetiska formerna,
mellan konsternas olika områden, liksom
mellan sinnesintryckens, men framför allt
mellan lifvet och konsten. Sitt hopp om
en ny tid för konsten, »då nya rosor skulle
blomma», grundar han på hoppet om, att
konsten skulle varda dyrkad som religion.
Alla lifvets heliga yttringar, arbetet,
skönheten, kärleken äro blad i den mystiska
världsrosen. Af denna ros skulle hans eget
lifsverk, Törnrosens bok, med dess från
alla land, tider och lifsområden hämtade
ämnen, vara en symbol. Ty diktaren talar
helst genom symboler: sådana »meningar
under» sprida glädje och ett underbart
ljus i hans själ. Man förstår tillvarons
liknelser i den mån man är en ren natur,
en som lefver det sanna artistlifvet.
Skapa behöfver man icke för att vara artist.
Man behöfver endast se på lifvet med
oskuldsblickar, som barnet och konstnären
se. Då lefver man i det hela, äger ett
underbart samlif med världsalltet. Då
blommar man i oförvillad väsensenhet, då firar
man den sanna gudstjänsten, den då man
»offrar rosor åt Herran».
Denna ur Almqvists innersta personlighet
vuxna syn på konsten var alldeles
ett med hans lifsåskådning för öfrigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
