Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Teater. Ida Aalbergs gästspel. Af Gustaf af Geijerstam - Om Marguerite Gautier (efter Ida Aalbergs uppträdande). Bref till en ungdomsvän. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om marguerite gautier.
431
oss bilden af en egendomlig konstnärsnatur,
och det har förut blifvit sagdt, att hon icke
försmår något af konstens medel, ja, att
hon äfven kan skatta åt det banala. Men
hennes personlighet är så full af
temperament, så stark och så intresseväckande,
som hennes konst är beundransvärd.
Hennes storhet ligger i den energi, hvarmed
hon tolkar, hvad Shakspeare genom
Hamlet kallat för »hvirfvelvinden i en lidelse».
Och hon är bland de få nordiska
skådespelerskor i våra dagar, som, utan att hafva
tillgång till musikens internationella språk,
ägt energi och talang nog att göra sig
gällande äfven utanför gränserna af sitt eget
modersmål.
Gustaf af Geijerstam.
Om Marguerite Gautier
(efter Ida Aalbergs uppträdande).
Bref till en ungdomsvän.
in gamla skuld till dig, du tåliga
björn, har nu stått obetald — låt
mig se? — ända från år 1849, då vi,
tvenne svärmiska ynglingar, hvar i sin vrå
. och enligt hvar sin metod studerade den
där nyutkomna underliga romanen af
Dumas den yngre, »La dame aux camélias».
Se här dock, sent omsider, full likvid åt
dig och — som du snart skall finna —
med ränta på ränta.
Ty, ja, käraste gamle kamrat, du hade
rätt och jag i allt väsentligt orätt vid våra
långa hetsiga debatter om dikten. Den
var, som du så trohjärtadt vågade påstå,
en äkta själshistoria —; det har nu på
blott några timmar en lång, finskbrytande
skådespelerska lärt mig ångerfulle att själf
se och höra. Vill du tro mig? Jag hör
allt emellanåt ännu, när jag blir ensam,
de oemotståndligt öfvertygande ljuden. Du
vet, sådana där konsonantljud som — hur
tydligt de än komma — icke stötas fram
såsom i det hvardagliga talandet, nej, rent
musikaliskt bäras fram på den flytande
vokalen, så som man talar endast under
trycket af högsta sinnesrörelse, när själen
vakar lik ett omutligt vittne öfver alla ens
ord. Jag hör dem i denna stund: en halft
undertryckt sång, som snyftar, skrattar,
utmanar, bönfaller, gråter i den ärliga stäm-
man, medan kring ljudförnimmelsen tillika
smyger sig det lefvande minnet af
gestaltens otaliga, veka och dock meningsfulla,
öfverlåtna och dock måttfulla rörelser.
Tillsammans gifver detta — äfven nu, i
minnet — en rent naiv bikt af hela det
själsarbete och af den själ, denna i
motsägelsernas band snärda men goda själ, som
konstnärinnan åtagit sig att lära oss känna.
Man påstår henne i skaplynnet af sitt
spel erinra om, dels Sarah Bernhardt, dels
Eleonora Duse, Om så är, nå, så mycket
bättre för dem, åtminstone i denna roll.
Den kan — hvad själssidan vidkommer —
ej gifvas fullare, verkligare, mer sägande.
I mindre väsentliga delar, sådana möjligen
som skola i detalj förete kurtisanens tvära
lynneskast och hvardagsbeteenden, antager
jag, att andra framställarinnor nått längre.
Men hur försvinnande små förefalla ej
jämförelsevis dessa slags ofullständigheter, om
de än komma att af en sträng revisor
verkligen införas på Ida Aalbergs
debetsida! Förtjänsten, öfver hvarje annan
förtjänst, när det gäller detta drama, är
emellertid att hafva gripit och ända från
grunden tolkat det som stor, djup tragedi: att
hafva släppt till just det slags spel, i
hvilket kroppen är till. blott för att visa oss
in i själens förut ouppdagade och mest
kännetecknande gömslen, där varelsens
själfva kärna och verklighet finnes. Och
mot att den finska konstnärinnan häri är
sin stora uppgift vuxen, skall ej en
half-dragen anda af invändning kunna göras.
Hon har — tvärtom — med sitt
oförbehållsamt afslöjande framställningssätt gjort
denna arma, höghjärtade, till döds pinade
Marguerite fullt fattlig äfven för dem, hvilka
ej förut förstått henne eller någonsin böjt
sig i sympatisk ångest och vördnad för
hennes nöd.
Teaterstycket, hvarmed du antagligen
försummat att göra bekantskap, är i själfva
verket icke — synnerligast icke hvad
ex-poséen vidkommer — ett så äkta
konstverk som den ursprungliga romanen. Om
denna är jag emellertid nu på det klara.
Den har fullt ärligt köpt Mr Alexandre
Dumas fils hans europeiska rykte.
Författaren må sedermera — af finansiella
hänsyn eller för att trygga sin ställning
som orakel hos »la bourgeoisie correcte»
-—■ hafva tillverkat småvisa banaliteter i
hur långa banor som helst och ideligen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
