Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Spansk grandezza. Af Elof Tegnér. Med 3 bilder - Blomdoft i februari. Af Curt Thelander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
elof tegnér.
värdigheten i hållning och skick. Men
därtill komma historiens minnen och
tidehvarfvet minnesmärken.
Har man en gång sett morernas verk
i Valencia och Sevilla, Cordova och
Granada, så förstår man, att det kunde anses
som en ära att hafva stridt mot sådana
motståndare. I Burgos, Cidens stad,
med dess praktfulla katedral, träda den
spanska riddartidens ärorika minnen till
mötes och bjuda vördnad; och öfver det
dystra Escorial sväfvar Filip II:s ande,
själf herskarens, som under Spaniens
storhetstid med oböjlig viljekraft fortsatte sin
berömde faders verk. Storhetens
adelsmärke, grandezzan, hafva dessa
minnesmärken till öfvermätt. Tiden har bevarat
dem utöfver de århundraden, då den kast
af berömda fäders barn, som framför
andra gjorde anspråk på storhetens
hederstitel, småningom förvandlades till
dvärgar med små själar och lastbara
seder, medan bland Karl V:s och
Henrik IV:s efterkommande till innehafvare
af den spanska konungatronen föddes en
rad af monarker sådana som Karl IV,
Ferdinand VII och Isabella.
Men oförgängligare än dessa historiska
minnesmärken, och ännu mera oförgänglig
än den samhällsinstitution, af hvars
egendomliga former några drag här antydts,
är den storhetstyp, som tillhör Spaniens
imponerande, om än stundom ödsliga
natur. De stolta historiska namnen falla
i glömska jämte de anspråk, som vid dem
varit fästa, och Escorial och Burgos komma
en gång att ligga i ruiner. Men söderns
himmel skall hvälfva lika blå öfver det
gamla kulturlandet mellan Atlanten och
Medelhafvet, mellan Pyreneerna och Sierra
Nevada.
Det har också i sitt yttre ett drag
af »spansk grandezza», som ej bör
förgätas.
Jlomdoft i februari.
I soln i fönsterkarmen stå
den långa nordanvinter
de starka röda, milda blå
och hvita hyacinter.
Väl hölja drifvor jordens stoft —
men som från högblått himmelsloft
en flyktig fläkt af majdag
oss gifs i deras doft.
Försänker man sig helt däri,
så trollas fram för blicken
en insjöbit, ett skogsparti,
en skärgårdsbild på pricken.
Det doftar sälta, doftar vår,
och örat hör hur svallet slår. . .
Till sommarlif på landet
ens längtan stadigt står.
Så är det ock — jag tänker —
då något verk af skönhetsid
åt själen vårbud skänker
i världens vintertid.
De blommor små i konst och dikt
— en ton, en bild, en känslobikt —
de röra hjärtats strängar
och bringa dem i svikt.
Ej längre ut man härdar,
man förs mot klara solars klot
och hastar drömda världar
och glada himlar mot.
En stund en frigjord stoftets träl
man jublar jorden sitt farväl —
och för en evig sommar
man bärgad ser sin själ.
Curt Thelander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
