Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sergel-porträtt. Af Georg Göthe. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sergf.l-porträtt.
437
vudstaden, att han gifvit en ung artist
Roos af Hjelmsäter i uppdrag att för
Thams räkning göra profilporträtt i
akvarell af 4 eller 5 af hans gamla vänner i
Stockholm, bland dem Sergel, och
hoppas han, att hans »ärade vän» beviljar
den unge artisten en sittning. Utan
tvifvel är detta det lilla
medaljongsporträttet, som Roos af Hjelmsäter utförde 1813
och som numera finnes i
konstakademiens rika porträttsamling. Dess bästa värde
ligger uti att vara ett intressant
historiskt dokument.
Alltifrån Sergels återkomst till
fäderneslandet 1779 hade han börjat ansättas
af den gikt och podager, som alltsedan
endast tid tals lämnade honom i fred.
Men värre än dessa krämpor var den
melankoli, som kom i deras följe. De rent
fysiska plågorna, säger den stackars
patienten, uthärdar han modigt, men den
förskräckliga melankolien förkrossar
honom. Också skrifver C. F. von Breda
redan i slutet af 1797 till L. von
Engeström, att »professor Sergels sjuklighet
och humör ge ömmaste bekymmer åt
alla, som lärt ära och älska honom», —
hvilket ej hindrar Sergel att mellan
anfallen helt uppsluppet i ord och bild
skämta både öfver melankolien och de
kroppsliga krämporna samt deltagä i
glada lag med sina många vänner.
Det onda tilltog emellertid med åren.
»Sergel tyckes tyvärr vara förlorad för
konsten», yttrar Ernst Moritz Arndt 1804.
»Sedan flere år tillbaka har han gripits
af en lifsleda och en melankoli, som
drager honom från hans odödliga arbeten
och hans dödliga vänner.» Arndt
öfverdrifver visserligen en smula. Men
jämför man Halls miniatyrporträtt af 1779
och själfporträttet af 1782 med Roos’
miniatyr af 1813, har man lätt att
föreställa sig, hvilken dryg plågotid, som låg
emellan. Det senare porträttet visar oss
en tärd och hopsjunken gubbe med spet-
Akvarell af Roos af Hjelmsäter.
Tillhör K. Akademien för de fria konsterna.
sig näsa, slappa kinder och insjunkna
ögon, hvari dock, likasom i de starka
anletsdragen, ännu dröjer en återglans af
den förr så kraftfulle mannens
imponerande väsen.
Sergel lefde blott ett år därefter. Han
var vid sin död 74 år. —-
Alltnog, den porträttserie, omfattande
ett halft sekel, som jag nu framvisat, ger,
tror jag, en mycket liflig illustration till
den märklige konstnärens bild, sådan han
framstår för eftervärlden i sina egna bref
och samtidas eftermäle. En konstnär från
topp till tå, en mäktig och snillrik
personlighet, full af skenbara motsatser.
Han var till temperament en kolerisk
flegmatiker; han var på samma gång en
goddagspilt och en energisk
arbetsmänniska; själfsvåldig som en faun, förnäm
som en olympier; en enkel och flärdlös,
till och med anspråkslös natur och en
själfmedveten, äfven stolt man; olärd,
åtminstone mycket litet boklärd, men på.
samma gång begåfvad med en
naturligintelligens, som utvecklades af lifvet och
gjorde hans umgänge eftersökt af flere
bland landets ljusaste hufvuden. »Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
