Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i schackbrädet», en representant för
sedvänjor, stadgar, förordningar, hon »som
förvandlar världen till ett ishus». Alla af
Almqvist danade kvinnogestalter, dem han själf
älskar, äro antingen helt otamda naturvarelser
och därigenom omedvetet inspirerande, eller
också sådana i sin klokhet varma och i
sin värme ljusa varelser, som den af alla
gratier omsvärmade Araminta May,
flickan ur Stockholms fina borgerliga kretsar,
eller Sara Widebeck, den i hvardagligare
gestalt framträdande flickan ur
småborgarevärlden. Båda hafva det gemensamt med
alla Almqvists käraste kvinnogestalter, att
vara omedelbar natur, och sålunda, ehuru
i de sistnämnda fallen medvetet, bli för
mannen inspirerande till ett lif i äkta
skönhet. Klokheten, kulturen, koketteriet
eller hvad det är, som hos dessa flickor
öfver hjärtat drar »en fin sky, ett flor som
af tunn snö, ett slädnät af silke, med
skimmerhvita maskor» — detta höjer blott
lyckan att äga det trofasta, varma, rena
hjärtat, som slår under höljet.
Almqvist har emellertid aldrig förfallit
till något ytligt kvinnoförhärligande. Han
är därtill allt för djupblickande. Han ser
mannen och kvinnan som de båda
hvarandra utfyllande, för hvarandra skapade
halfvor, hvilka i sin förening på jorden
fullkomligast kunna uppenbara den eviga
kärlekens väsen. De äro hvarandras
jämlikar, ehuru ej hvarandra lika. Ingendera
står »som ett under öfver», ingendera, som
»ett vidunder under den andra». Det äkta
samlifvet mellan dem är jordens högsta
gudstjänst. Att trygga denna gudstjänst, att gifva
den ali tänkbar helgd, frihet och friskhet
är den största af alla samhällsfrågor,
viktigare än någon, som »rör stat, näringar
och andra som så samhällsviktiga ansedda
frågor». Genom denna syn på äktenskapet
föres Almqvist också fram till
kvinnosakens hjärtpunkt. Kvinnan bör lära sig
yrken och erhålla full rätt till själfförsörjning,
så att hon icke för utkomstens skull
förfaller till »den nedriga lasten» att ge sig
åt en annan man, än den hon älskar.
»Ingen man blir rätt lycklig genom en
kvinna, om hon icke älskar honom. Därföre
måste ock han vara högst angelägen, att
kvinnan genom sitt arbete och sin
skicklighet kan bestå i landet; ty då först kan
en man veta, att, om en kvinna bifaller att
gifva sig åt honom, så gör hon det af kärlek».
Almqvist framhåller öfver allt, att det
af Gud, det vill säga af kärleken och
naturen stiftade, rena förhållandet mellan man
och kvinna icke är »det lilla, usla,
eländiga tycket för stunden, som blommar om
våren och dör under vinterns snö». Lika
litet kan det rena förhållandet grundas på
den »allmänna, opersonliga kärlek, som kan
hysas till hvilken det vara må». Mellan
dessa finnes, säger han, ett tredje slag,
andens tycke för en annan människas
ande, själens, som känner sitt hem i en
annan själ. »Denna personliga kärlek är
ganska enskild. Den utgår ifrån en viss
andes karakter och fäster sig blott vid
den andra vissa andens karakter, som den
igenkänner för sin frid. Och i den har
den sin ro till evig tid». Att den äkta
kärleken lefver evigt, har Almqvist velat
visa i Amalia Hillner, där han låter
en man »rent och himmelskt älska mer
än en». Lysander, hvilken framhåller detta
som bevis för Almqvists ytliga syn på
kärleken, glömmer att upplysa, att det är
minnet af den första, som död ansedda
hustrun, hvilket mannen älskar på samma
gång som den ännu lefvande.
Hvad är för Almqvist vittnesbördet för
att en kärlek är den äkta? Må han själf
svara:
»När himmelsk sympati lefver mellan
tvenne hjärtan så rent, så sant, så djupt,
så mäktigt, att, om också någon olikhet
dem emellan för öfrigt finns, den är så
underlägsen och så liten, att den
glädjefullt brinner upp i sympatiens klara låga —
då äro dessa väsendes själar förenade som
makar. Hvarföre? Jo, därföre, och
endast därföre, att de äro det».
Den äkta kärleken skapar »djup inre
öfverensstämmelse, himmelsk trohet,
förtroende och en själarnes sammangjutning till
ett, så mycket och på det sätt, som för
tvenne individer låter sig göra, hvilket
ringast taget åtminstone bör sträcka sig så
vida, att själslikheten dem emellan är, om
icke möjligen fullständig, dock i sin mån
större än olikheten». Då finnes det
villkor, som adlar deras samvaro till sedlig,
som är förutsättningen för deras egen lycka
och barnens väl. Uppfylles icke detta
villkor, kan ingen vigsel göra samlifvet annat
än oheligt, medan ingen vigsel behöfves
för att ge helgd åt ett förhållande, där
villkoret är uppfylldt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
