Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - VI - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta på alla områden, främst på
äktenskapets. Ty pöbel är enligt honom
enhvar, inom hvilken klass han än må
finnas, som uti allt sätter den yttre stämpeln
högst; folk är den, som i allt sätter det
att vara människa högst. Omdaningen,
som folken önska, kommer att bryta mot
konventions- och auktoritetsidén på alla
områden, utan att därigenom söka
upphäfva den begränsning, som framgår ur ens
egen varelses rätta beskaffenhet.
I fråga om hans polemik mot de
bestående äktenskapliga formerna kan man
till Almqvist rikta samma ord som
hofmarskalken Löwenstjerna till Rikard
Furumo: »Du är rik på fantasier och att
väcka frågor i själen, men fattig, fattig på
svar». När Almqvist i sin egen
personliga lifskonflikt utbrister: Ȁr man god
och själfuppoffrar sig, så får man det
djupa elände, som blifvit min lott; är man
hård och icke efterfrågar en varelse, som
fäst sig vid en oskyldigtvis, så bär man
känslan af grymhet genom hela lifvet öfver
sig. Detta är äfven så ohyggligt som det
andra är grufligt» — då rörde han vid
frågans ömtåligaste sida, som han sedan
nästan lämnar ur diskussionen. Och när
han visar nödvändigheten af, att makarne
akta »den sköra emalj», som är hjärtats tycke,
från att nötas genom hvardagslifvets
»dumma, ledsamma, stygga stunder», så gör han
sig till en visserligen välbehöflig målsman
för helgdagsstunderna i lifvet, men han
glömmer, att hvardagarnes gemensamma
bärande af gemensamma bördor, i fall man
bär vackert, äfven kan härda emaljen.
Almqvist har i praktiskt afseende endast
ett oanfäktligt förslag, nämligen att
uppfostran hos båda könen skall utveckla en
rätt arbetsglädje och själfständighet som
beredelse för verkliga äktenskap; att den
skall inplanta trohetens och uppriktighetens
begrepp, men framför allt lära
ungdomen att på det djupaste vörda den äkta,
kyska kärleken och afsky hvarje annat
förhållande. De flesta reformplanerna bekräfta
däremot den ofta upprepade erfarenheten, att
Ariman gör klokast i att åt Ormuzd
lämna reglementeringen. I grund och botten
hyste också Almqvist en djup tro på att
innehållet småningom och organiskt kan
ombilda de yttre förhållandena, genomtränga
och vidga dem. Almqvist säger med
djup sanning, att alla strider om religion
och sedlighet vållas af brist på denna tro,
hvilken var det centrala i hans egen
lifsåskådning. Människorna tro icke på Gud,
därför skyddas trosläran med lagar: de tro
icke på kärlekens gudomligt naturliga art,
därför skyddas äktenskapet genom lagar.
Almqvist åter lefde och dog i den fasta
optimistiska tron, att naturen i sina egna
djup har hjälpen för sina egna lidanden,
kraften att rätta sina egna misstag. Också
i denna sin tro är han vår samtida mer
än sin egen tids.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
