Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
idealiserade såsom George Sands, som Björnsons
äro det, men de äro äfven lika djupt
intuitiva, uppenbara i stora och i fina
kännetecknande drag nationalitetens
lynnesskiftningar. Almqvist, som djupt hatade
kriget, det af inskränkthet och fördomar
framkallade, »befängda, orimliga mördandet»,
har aldrig i sin diktning berört vår
storhetstid och underhåller icke sin
fosterlandskärleks eld med fläkten från några
segerfanor. Från våra stora minnen och
från vårt förkonstlade, »i dålig stil
europeiserade herrskap», vänder han sig till det
egentliga folket och finner, att detta
uppenbarar ett »allvarsamt, starkt, djupsinnigt,
men tillika gladt, i grunden förnämt, ett
stort element», och detta blir för honom
grundtonen i svenskheten. Denna har han
i ett af sitt snilles lyckligaste ögonblick
genom Den svenska fattigdomen
kännetecknat, på samma gång som den yttre
naturen och djuren. Humorn och
djupsinnet tillsammans göra denna skildring,
liksom det blixtrande kvicka samtalet
mellan grefven och hans son i Colombine,
till ypperliga studier i vårt nationallynnes
psykologi.
I Almqvists geografiska, etnografiska
och språkliga funderingar möter man, bland
de ledsamma rudbeckianska fantasierna,
ofta glimtar af sedan som vetenskapliga
funna sanningar. På folkpsykologiens
område torde många af hans tankar — så som
i andra fall — vara framtidens. Han ser
sålunda ett nytt Europa, där alla de
samhörande folkliga individualiteterna samla,
i stora grupper, germanernas, romanernas
slavernas, och bland germanerna blir då
Skandinavien den nordliga gruppen,
sammansluten genom en inifrån sig
utvecklande skandinavism, men med bibehållen
nationel egendomlighet och själfständighet för
hvart och ett af de olika landen.
Dessa antydningar torde vara nog för
att visa, huru Almqvist öfver allt, äfven
på politikens område, ville saken själf, ej
dess sken, sträckte sig mot väsendet, icke
mot formen. Och detta gör hans afhandlingar
i politiska, lika väl som i religiösa,
moraliska och ästetiska ämnen rika på en
must, af hvilken några droppar allenast
skulle mäkta förvandla vattnet i många
nutidens reformprogram till vin.
Almqvist skilde sig från sin tids
romantik framför allt genom sitt klara
medvetande om att tiden »seglat bort från den
romantiska fantasiens ö, att man är ute
på hafvet», att vinden blåser åt ett
främmande håll, och att vi kunna se tillbaka,
men ej mer komma tillbaka». Almqvist
såg — liksom de djupare blickande nu
se — att den romantiska medeltidstendensen
är ett trötthetstecken och ett
vanmaktstecken, att dess konstlade fantasterier
äro vidt skilda från den äkta mystiken.
Dennas väsen är att dricka djupt ur alla
lifvets källor, och den blir sålunda nyupp
dagande, genomträngande, såväl i fråga
om sambandet mellan förtid och nutid,
som mellan naturen och människan. Dessas
växelverkan, personlighetens innersta
hemligheter och finaste skiftningar — ödets
daning genom väsendet ocn väsendets
genom ödet — detta var området för
Almqvists mystik. Blotta längtan efter ett
nytt, endast emedan det är nytt, och att för
nyhetens skull taga ett sämre tillbaka,
synes honom bevisa endast »en tom hunger,
ett gapande tillstånd».
Det är genom sin universalitet, sin
både inåt, uppåt och framåt skådande blick,
som Almqvist, mera än någon annan svensk
diktare intill denna dag, är nästa
århundrades samtida. Man finner hos honom
den altruistiskt sympatiska strömningen,
som utmynnar i sociala omdaningsplaner,
på samma gång som öfvermänniskoteorier.
Han är demokratiskt panteistisk och
likväl starkt individualistisk, han är
utprägladt fritänkande och likväl mystiskt religiös,
symbolist i fråga om konsten, anarkist i
fråga om styrelsen, lefver i syntesen och
drömmer om monismen. Med ett ord, allt,
som betecknar sekelslutet och bebådar
sekelgryningen, möttes hos Almqvist som
afton- och morgonrodnaden mötas i nordens
drömfyllda, aningsfödande, halfljusa
midsommarnatt.
(Forts.)
Ellen Key.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
