Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. J. T. Lundbye. — Vilhelm Marstrand. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
helena nyblom.
kom in soldatklädd för att draga ut i
kriget, och att jag, utan att förstå hvad
det var fråga om, kände att något
mycket allvarligt förestod, då mina föräldrar
och jag själf omfamnade honom till
farväl.
Jag erinrar mig, att Vermehren sedan
kom med budskapet om hans död, och
att både han och mina föräldrar gräto
mycket.
Barn förstå ju icke, hvad döden är,
och han försvann som mitt första
vänskapsminne.
Men den svaga erinran jag har om
honom, och den starka erinran, som hans
konst ger om hans personlighet, stämma
i alla fall helt och hållet öfverens.
Lundby var ep af de konstnärer, hvilkas
karakter, begåfning och konst utgjorde
ett helt.
Det djupaste allvar och den största
godhet fingo genom hans ovanliga
begåfning uttryck i sann konst. Liksom
allt, som är äkta, kommer hans konst
alltid att äga bestående värde. Den
vittnar om en hel människa.
Min näste vän bland målare var
Vilhelm Marstrand, som var min fars
jämnårige vän.
Anda till Marstrands död, som
inträffade 1873, var han den af alla de danska
konstnärerna, som jag kände bäst och i
min ungdom mest sympatiserade med.
Marstrands stora begåfning låg
hufvudsakligen i hans kompositionstalang.
Hans produktionsförmåga var outtömlig.
Alla hans tankar och intryck blefvo
kompositioner.
Därom vittna de hundratals
skisserade taflor, som dag efter dag myllrade
fram i hans atelier och de tusentals
pennteckningar, som blefvo till under hans
hand, när han om aftnarne, under sam-
talets lopp, klottrade med pennan på
papperet.
Ögonblickets upplefda händelser,
minnena, förhoppningarne, allt gaf sig hos
honom uttryck i komposition. Han hade
lefvat många år i Italien, och hans
innersta sympati gällde detta land, där han
tillbragt sina bästa ungdomsår. Länge
efter sedan han för alltid lämnat detta
sin kärleks land, fantiserade han däröfver
i många taflor, och det var nog icke
alltid till fördel för sin konst, som han
tillbragte så stor del af sitt lif med att
efter minnet skildra en verklighet, som
han icke längre kunde studera.
Och det var icke blott italienska motiv
Marstrand målade utantill, utan också de
flesta andra taflor. Han hade icke haft
och hade icke tålamod att studera
tillräckligt länge, för att bli herre öfver formen.
Han målade för att ge sitt hjärta luft.
Hans glädje, hans sorg, hans vrede,
hans hån, hans längtan och illamående —
allt blef hos honom till taflor, lika hastigt
som när andra tala. Hans hufvudsakliga
egenskaper voro ett stort, rikt
skönhetssinne, en bred, präktig uppfattning af
lifvets härlighet och därtill en stor fond af
humor, ett suveränt förakt för allt
småborgerligt, tarfligt och affekteradt.
Hans beundran och sympati för
Holberg var därför lätt att förstå, och den
rad taflor, hvarmed Marstrand har
illustrerat Holberg, visar huru målaren,
liksom hans store föregångare diktaren,
plågades och retades af den köpenhamnska
småborgerligheten och hämnade sig med
satirens bitande gissel.
En dag i vintermörkret besökte jag
Marstrand i hans atelier. Han hade målat
två skisser: en begrafning i Köpenhamn
och en begrafning på landet i Italien.
På den första taflan säg man en likvagn,
som i ösande regn, steg för steg, kröp
fram, åtföljd af ett frysande följe, som
med uppvikta kragar och byxor kämpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
