Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. J. T. Lundbye. — Vilhelm Marstrand. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
helena nyblom.
Det var ingen lätt sak att sitta
modell för honom. Han målade oafbrutet
i många timmar och gaf en knappt
något andrum.
Talade man till honom, gaf han de
mest tankspridda svar, men teg man
länge, sade han: »Säg något! Jag hör
mycket väl, hvad du säger».
En dag hade jag suttit modell i flere
timmar för Leonora i Marstrands tafla,
som illustrerar Holbergs: »Det lyckliga
skeppsbrottet».
Marstrand hade först på det
våldsammaste sätt slitit i mitt hår för att ordna
det högt à la Pompadour, och sedan
hade han målat länge i största tystnad.
Då kom någon i trappan, som fick
en mycket vänlig helsning af Marstrand;
det var Christian Winther. Sverige äger
icke en lyriker, som har ett rykte och
en popularitet motsvarande det Christian
Winther på sin tid åtnjöt i Danmark.
Han var den lyriske diktaren par
préférence. Han var ungdomens,
kärlekens, naturens skald, och för hela den
då lefvande generationen var han
identisk med erotisk poesi. Ingen tviflade
på, att Christian Winther öfverträffade
alla andra lyriska skalder i världen, så
helt var han uttrycket för danska, —ja,
man kan nästan säga själländska
naturstämningar, och så intagande och
tillfredsställande skildrade han, hvad danska
unga flickor och unge män på den tiden
önskade, att erotisk poesi skulle uttrycka.
Jag hade aldrig sett honom, men för
mina begrepp var Christian Winther ett
med poesien själf. Om han hade
kommit nedför trappan klädd som trubadur,
med en luta öfver skuldran och en
blomsterkrans kring pannan, skulle jag knappt
ha blifvit förvånad. Men i stället kom
en äldre man försiktigt utför trappstegen,
som ledde till ateliern.
Hans ögon, som sedan släcktes i
fullkomlig blindhet, voro redan då mycket
svaga, och i deras utstående, bleka
glober fanns knappt något uttryck. Han
bar en rödaktig peruk öfver sin höga
panna, och ett par stora, hängande
mustacher dolde alldeles hans mun. Hans
bleka ansigtsfärg och ögonbryn gjorde
intryck af något dammigt. Han var
omsorgsfullt, nästan sirligt klädd, med ett
slags krås längs efter skjortbröstet, som
man annars icke begagnade på den tiden.
Medan han närmade sig, slog mitt
hjärta, så att det satt i min hals. Det
var i alla fall Christian Winther, han,
som så många gånger hade hänfört en
med sina sköna visor, och han kom nu
in i samma rum, där jag var, och skulle
kanske tala till mig.
På taflan, hvarpå Marstrand arbetade,
står Leonora och stöder sig på Jeronimi
arm, och nu sade Marstrand:
»Winther! Tag Helene under armen,
så får hennes arm och hand den rätta
rörelsen», och därpå kommer Christian
Winther emot mig och räcker mig på
det artigaste sätt sin arm. Vi stodo så
rätt länge, utan att tala, medan
Marstrand målade, och jag var i sjunde
himlen. Jag var endast sexton år och hade
ännu alla ungdomens ideala begrepp 0111
det upphöjda hos en diktare, och därtill
en diktare som Christian Winther.
Det var för mig en oförgätlig dag.
Som exempel på, huru Marstrand i
sina skisser återgaf sina dagliga tankar,
antingen de nu bestodo i personliga
intryck, satir eller kritik, vill jag nämna,
att han en dag hade målat den scen ur
Macbeth, där lady Macbeth tar sin man
i armen för att ge honom mod och
uppelda honom, då han är gripen af
förfäran efter mordet.
Marstrand hade framställt henne i hvit
nattdrägt med utslaget hår och en
brinnande armstake i ena handen. Med den
andra handen har hon tagit ett stort,
kraftigt tag om armen på Macbeth, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
