Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Ibsens »Brand». Af M. Prozor - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
m. prozor.
han nödvändigt visa dem typer, hvilkas lif
och sanning de uppfattade. Ofta har han
målat dem efter naturen. Sålunda har han
vid tecknandet af Brands stora gestalt
dragit sig till minnes pastor Lammers, som
han i sin ungdom hade känt. Denne
fri-luftsagitator, såsom Ibsen kallar honom
i motsats till Kierkegaard, i hvilken han
endast ser en kammaragitator, hade
visat sig lika så gränslöst fordrande gent
emot samvetena som Brand; han hade
utsatt sin familj för grymma materiela
pröfningar, en återverkan af hans strid mot
statskyrkan, vid slutet af hvilken han
befann sig ensam, efter att hafva hänfört
hela trakter och slutligen hafva blifvit
öfvergifven af alla sina anhängare.
»Man skall till slut förstå, att Brand
är ett mycket objektivare arbete än det ser
ut att vara», har Ibsen yttrat. Om han
mer än en gång indentifierar sig med sin
hjälte, tager han i själfva verket också ofta
afstånd ifrån honom för att döma honom.
Han dömer honom i flera fall, stundom
genom Agnes’ mun, stundom genom
läkarens. Ibland gifver han till och med
fogden eller prosten så solida argument,
att han tyckes gifva dem rätt. Jag har
framför mig en artikel at en föreläsare i
Stockholm, som, då han förklarar Brand
för eleverna i en elementarskola (i det
lyckliga Sverige finnas andra föreläsare,
som utlägga Herbert Spencer för arbetarne),
i synnerhet låter dem beundra den
förträffliga omdömesförmågan hos den frisinnade
ämbetsmannen och hos kyrkans dignitär.
Detta bevisar åtminstone, att Ibsen ej dömer
dessa två personer till det löjligas helvete,
förr än han redligt låtit dem framställa
alla sina skäl.
Man har att söka dramats mening i
dess anda och helhet och företrädesvis i
dess heroiska prolog och dess dystra epilog.
Det som är sant på de symboliska fjäll,
som representera tanken och drömmen,
kan vara falskt och ofärdsbringande vid
stranden af fjordarne, i det verkliga lifvets
nejder. Brand, som kommer ned till
människorna, är idéen, som blir handling och
undergår de pröfningar, inför hvilka den
ställes af verkligheten. De förskräckligaste
af dessa pröfningar komma utan gensägelse
från de känslor, som lifvet låter uppkomma
i idealistens eget hjärta. Så snart som
Brand känner de mänskliga böjelserna, är
idéen utsatt för att blifva förmörkad och
skulle blifva det, om icke Gerd, budbärerskan
från höjderna, komme och räddade henne
genom att förstöra apostelns jordiska lycka.
Till sin plan liksom till sin utveckling
är Brand en epopé snarare än ett drama,
en epopé med en satirisk udd, som är
egendomlig för det norska lynnet och som
sträcker sig ända till hjälten själf. leke
desto mindre, och ehuru Brand icke kan
spelas utan en föregående afpassning för
scenen, varseblifver man där redan dessa
två stora medel för dramatisk rörelse, af
hvilka dess författare i sina följande
dramer skulle begagna sig med sådant
mästerskap: det oundvikligt bindande i deras
uppränning och karaktärernas oafvisliga
logik. Men Ibsen hade för mycket att
säga, och han hade för brådt om att tala.
I stället för att utveckla sina temata det
ena efter det andra, såsom han gjorde
längre fram, har han systematiserat dem i
ett enda arbete, ett moderligt arbete, i
hvilket man finner förenade alla de
problem och idéer, af hvilka hans senare
arbeten hafva hämtat sin näring. Än mera,
i hvart och ett af dessa, eller nästan hvart
och ett, tyckes Brands själ gå igen.
Nästan öfverallt i denna följd af dramer
återfinna vi under en eller annan form den
ensamme mannen, som strider utan hopp
och som icke kan gifva vika. Ligger icke
en af de ibsenska dramernas mest
tilldragande egenskaper i denna personliga
prägel? Under det att Ibsen diktade, under
det att han gaf fritt lopp åt sina känslor,
sina intryck och sin fantasi, lärde han sig
att känna, att se lifvet och att framställa
det i sanna bilder. Paul Desjardins har
sagt det på ett förträffligt sätt i en
föreläsning om den norske skalden, som han
har så stora förutsättningar att förstå: Den
som icke har varit idealist i sin ungdom och
icke blir realist vid mognare år, är icke
någon författare. Skälet är lätt att förstå:
den dramatiska konsten består icke
allenast i att måla det verkliga lifvet. Han
bör framställa detta lifs konflikt med idéen,
viljan, karakteren. Men man kan icke
skrifva om annat än hvad man känner, och
man känner blott de kriser, som man själf
har genomgått. Kanhända är detta till
och med det nödvändiga villkoret för att
uppskatta Brand till dess rätta värde.
M. Prozor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
