Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre kretsar. Hans personlighet hade
en utomordentlig tjusningsmakt genom hans
stilla, djupa intensitet, genom den alltid
vibrerande lidelsen för idéerna, för det
väsentliga, stora och hela. Men strunt
behandlade han som strunt. Han gjorde
aldrig något väsen af sin person, framhöll
icke sig själf och poserade aldrig. Han
syntes sällan öfverhopad, utan kom blid
och vänlig från sitt arbetsrum, och ofta
tog han oss barn med på långtur. Han
skämde bort oss, men icke genom att
tillåta själfsvåld, utan genom en sympati,
som gjorde honom till vår bästa
lekkamrat och vän. Han tålde aldrig att se oss
sysslolösa; antingen skulle vi leka eller
arbeta, men det innehållslösa var öfver
allt hans afsky. Han låtsade icke nöje,
han var verkligen road af våra nöjen,
liksom vi af hans. Hur ofta vi än vandrade
med honom till Fiskartorpet, Uggleviken
eller Djurgården, så blef det hvar gång en
högtid, om han än gick länge tyst. Vi
glömde alldeles den långa tystnaden, när han
vaknade upp till tankar för oss. Ingen
kunde säga oss så roliga saker eller så
ömma; ingen berätta som han. En
sommar, då jag var ensam i helpension och
min far bodde som ungkarl i Stockholm,
kom han hvarje eftermiddag, tog mig och
alla nio kamraterna med på landet, så att
vi skulle slippa från sömmen under de
vackra sommardagarna. På sina vandringar
hade han en oändlig vakenhet för
naturen, för olika arbeten, och han gaf sig i prat
med alla gubbar och gummor. Folk sade
honom ofta sina djupaste hemligheter: ingen
hade en sådan makt som han att vinna
förtroenden. Vi barn berättade honom allting,
han förstod alltid våra känslor, på samma
gång som han aldrig smekte våra svagheter.
Han väckte t. ex. aldrig vår ärelystnad,
berömde icke våra framsteg, utan framhöll,
att flit endast var en plikt. Jag skref vers
som barn, men han hvarken afmuntrade
eller uppmuntrade mig. Att dikta, det
är helt, fullt lifsallvar, sade han, och man
bör endast göra det, när det är
oemotståndligt. Hans väsen var så mildt, att jag
aldrig sett honom häftig, och jag trodde
därför att världen höll på att förgås, när
han en enda gång — med allt skäl — sade
till min bror, att denne burit sig åt »som ett
exekrabelt nöt». Min bror hade aldrig
verklig glädje skild från min far, i stället för
att andra ynglingar inte ha något nöje,
när deras far är med. Men endast att vara
nära vår far var för oss båda lycka.»
En gammal man, nu död, som tillhörde
den ungdom, hvilken samlades kring
Almqvist, har för mig till alla delar
bekräftat dotterns skildring. Sålunda
träffade min sagesman en gång Almqvist i
skjortärmarne, spelande kort med sonen och
dennes militära kamrater, och aldrig, yttrade
berättaren, såg jag Almqvists ansikte stråla
af en gladare stolthet, än när sonen
förklarade, att allt nöje var slut, om fadren
gick, ja, han fick ej ens taga rocken på
sig, ty skjortärmarne hörde med till
kamratligheten! Samme man berättade en
annan anekdot, som belyser arten af det
inflytande, Almqvist öfvade på ungdomen.
Min sagesman bevistade ett bröllop, där
en yngre man för penningar gifte sig med
en gammal kvinna. Medan de andra
gästerna efter vigseln samlades lyckönskande
omkring brudparet, fick berättaren se
Almqvist komma emot honom med den
glidande, lätta gång, de skugglikt snabba,
tysta rörelser, som voro för honom
egendomliga. Hans långa, gängliga figur såg
tunnare ut än vanligt i prästrocken, och i
det kritbleka anletet, omramadt af det
stora, negerkrusiga, svarta håret, lyste ögonen
med det rika färgskimmer, ömsom gulbrunt,
ömsom grågrönt, med den underbara glans,
den hypnotiska makt, som mycket få kunde
uthärda. Ynglingen kände de förunderliga
ögonen genomborra sig, när Almqvist grep
hans båda händer och hjärtligt skakade
dem under halfhöga lyckönskningar. »Men
det är ju icke jag, som är brudgummen»,
invände ynglingen. »Just därför lyckönskar
jag dig», svarade Almqvist, »du har nu
sett huru man icke bör gifta sig, glöm det
aldrig».
Almqvist kände, att i äktenskapsfrågan
var ungdomen »på själens sida» och
därför hans naturliga bundsförvandt, ty
»ungdomen äger lifvets hopp» och därmed
tron på väsentlighetens seger. Det är
därföre Almqvist framhåller att det är
ungdomen, som för världen framåt. Men i den
rasande strid, som bröt ut med en flod af
broschyrer rörande Det går an, och som
fördes i nästan alla bildade hem, blef de
gamles svåraste anklagelse mot Almqvist den
samma, som en gång riktades mot Sokrates:
att han var en ungdomens förförare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
