Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf II Adolf. Af Harald Wieselgren. Med 22 bilder - 3 - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gustaf ii adolf.
541
och Finland, allenast för tre eller fyra
års stillestånd, efter han mestedels icke
länger plägar hålla sig stilla?» Därför
hade det gått långsamt med
underhandlingarna, men nu vore snart en säker
fred att förvänta genom främmande
makters bemedling. Värre vore det med den
trolöse Sigismund, »som icke allenast själf
är ond, utan låter regera sig af det
djäf-vulspartiet de jesuiter, hvilke hafva varit
upphof till det grufvelige tyranni, som
skett i Spanien, Frankrike och
annorstädes».
Mer än en månad räckte riksdagen,
under hvilken många skarpa ord
växlades — särskildt bannade konungen
borgarne för deras oduglighet och oförstånd
— men också erkänsamma. Hertig
Johan, den främste bland ständerna,
tackade konungen för hans stora försorg
och verksamhet, »som redan förvärfvat
honom ett odödligt namn».
Freden i Stolbova slöts under
Örebro-riksdagens sista dagar. För
konungens kröning utlystes en ny riksdag,
begynt i Stockholm i slutet af augusti,
fortsatt i Upsala, där kröningen förrättades
den 12 oktober och ständerna förnyade
sin hyllningsed. De långrandiga
underhandlingarna med Polen ledde icke till
resultat, Gustaf Adolf befarade ett anfall
på Sverige, och detta med hjälp af en
flotta från spanska Nederländerna. Den
»evangeliska politiken» kom i starkare
rörelse.
4-
Reformationens starka luftdrag gick
som en storm öfver den katolska
världen. Norra Europa blef alldeles vunnet
för den nya åsikten om kristen lära och
församling, Frankrike blef deladt i två
läger, en betydande del af den polska
adeln afföll från påfven, och i kejsarens
arfländer, i konungarikena Böhmen och
Ungern, blef bortåt halfva befolkningen
»evangelisk». Påfvedömet konsoliderade
sig långsamt genom kyrkomötet i
Tri-dent och fick genom Loyolas orden ett
fruktansvärdt intelligensgarde. Nu skulle
återeröfringen begynna. I Polen gick det
förträffligt, i Sverige dåligt, .men
ländernas dynastiska förening gaf godt hopp.
Kejsar Maximilian II gynnade
protestanterna både i sina egna länder och i
Tyska riket, hans son Rudolf var en svag
man; protestanterna i Böhmen aftvungo
honom det s. k. »majestätsbrefvet»,
enligt hvilket protestanterna finge bygga
så många kyrkor de önskade och njuta
samma bekännelsefrihet, som katolikerna.
Rudolfs broder Mattias besteg Böhmens
tron 1611 och bekräftade
»majestätsbrefvet» men bröt det i tillämpningen, ledd
i båda fallen af sina jesuitiska biktfäder.
Mattias var dock en gammal man och
ville försäkra sitt hus om tronföljden både
i Böhmen och på den romerska
kejsartronen. Därför lät han icke allt ske, som
hans tillskyndare ville. 1617 fick han
också sin kusin, Sigismunds svåger,
ärkehertig Ferdinand, utsedd till konung i
Böhmen. Denne var fullständigt ledd af
jesuitiska biktfäder och lika öfvertygad
om sin makt som om sin rätt att utrota
kättare. Nu tog upproret i Böhmen full
fart. Man plägar som utgångspunkt för
det »trettioåriga kriget» beteckna den
dag, den 28 maj 1618, då böhmiska
protestanter stormade in i slottssalen i Prag,
där Mattias’ och Ferdinands rådsherrar
sutto och öfverlade, samt efter kort
ordväxling kastade dem ut genom fönstret.
Därmed begynte Böhmens frigörelse från
katolikernas ok, den protestantiska
befolkningen i Mähren, Österrike och andra
Habsburgska husets länder reste sig äfven,
de böhmiska ständerna afsatte Ferdinand
och valde kurfursten af Pfaltz, Gustaf
Adolfs frände och konung Jakobs måg,
till konung i Böhmen, och de protestan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
