Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf II Adolf. Af Harald Wieselgren. Med 22 bilder - 5 - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548
harald wieselgren.
hafva vi intet att förvänta.» Och med
sin ankomst till Tyskland hoppas han
uppväcka »the förqväfde gemyther i
Tyskland, som hemligen sucka efter
oc-casion till förlossning, och at the noget
försökia kunde.» Men kanslern höll
fortfarande på »hellum offensivum» i Polen,
och konungen skref ännu många gånger
till honom, för att öfvertyga honom om
företrädet af den andra planen. Med
konung Kristian sammanträffade Gustaf
Adolf i Ulfsbäck (20 febr. 1629), efter
Kristians önskan. Men däraf blef intet^
Kung Gustaf frågade »hans råd, hur man
det tyska kriget bäst föra måtte. Men
han ville icke allenast inge råd gifva
mig», skrifver konungen till sin kansler
den 5 mars, »utan ändå frågade, hvad
jag med keysaren hade til at göra, hvi
jag blandade mig i det tyska väsendet.»
Kristian slöt sin egen fred i maj, utan
sina allierade, England och Nederländerna,
utan att på förhand låta Gustaf Adolf
veta af det. Han fick också tillbaka alla
sina af fienden eröfrade länder, men de
svenska sändebuden, hvilka för Stralsunds
skull ville taga del i fredsförhandlingarna,
afvisades snöpligt.
Gustaf Adolf for i maj 1629 åter till
Preussen. En kejserlig armé på 10,000
man slöt sig till den polska och
tillfogade en svensk afdelning under en tysk
furstes befäl ett nederlag vid Stuhm. Det
var blott en »otidig skärmytsel» af
arrière-gardet, som strax fick förstärkning och
dref fienden tillbaka, men tio
läderkanoner och fem ryttarfanor tog han med sig,
och »Arnims seger öfver Gustaf Adolf»
har ännu i senare år blifvit prisad. Men
på Gustaf Adolfs ställning inverkade den
obetydliga striden icke det ringaste.
Frampå hösten utbröt pest bland
trupperna, Axel Oxenstiernas äldste son
föll ett offer för farsoten och tusental af
båda lägrens manskap. De kejserliga
hjälptrupperna skildras af Sigismunds
svenske sekreterare Borastus som »lika
litet krigsdugliga som de polske.»
Det lyckades därför franska och
engelska medlare att ena de svenske och
polske underhandlarne om ett stillestånd
på sex år. Det slöts den 16 sept. 1629.
Svenskarne återlämnade en del af sina
eröfringar i Preussen och Kurland,
behöllo de andra, bland dem Elbing,
Braunsberg, Pillau och Memel. Religionsfrihet
stadgades för både protestanter och
katoliker, och handelsförbindelsen mellan
Sverige och Polen skulle vara fri. Några
dagar före afslutandet, sedan allt var
bestämdt, återseglade Gustaf Adolf till
Sverige.
»Sverige är nuförtiden de okatolskes
Messias, på hvilken de vänta, till
hvilken de sätta allt sitt hopp», skref
baier-ske vicekanslern till kurfursten af Mainz,
när fredshandeln med Danmark begynte.
Han trodde nog att det skulle gå med den
svenske »Messias», som det gått med den
danske. En annan katolsk statsman
dömde annorlunda. Det var Richelieu,
som redan i Preussen låtit uppvakta
Gustaf Adolf med alliansanbud och i
honom såg »un nouveau Soleil levant.»
6.
Med både Wallenstein, kejsarens
härförare, och Tilly, de katolska tyska
riksfurstarnes eller »katolska ligans» general,
hade skenförhandlingar ägt rum under
loppet af 1629. Gustaf Adolf visste
ganska väl, att dessa å de nämnda
här-förarnes sida icke voro allvarligt menade,
och hade icke heller på dem byggt någon
framtidsplan. Men han hade ingenting
emot att ryktet gick om dem och till
och med förstorade deras betydenhet.
Så skref han (14 okt. 1629) till
Oxenstierna, att han »med manér» borde
utsprida, att konungen nu vore sinnad på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
