Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Om svenskarnes lynne. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OM SVENSKARNES LYNNE.
Af VERNER von HEIDENSTAM.
Svenskarne, skrifver Johan
Brovallius 1735, äro »en Trumslagerisk
Nation med Fattigdom, Ape-högfärd
och Puttelkrämeri». Vår litteratur vimlar
af liknande utfall mot oss själfva, och de
mottagas alltid med öppen eller förtegen
belåtenhet. Ingenting frukta svenskarne
så mycket som att bli slagna på
fingrarna med själföfverskattning. Inom hela
samtiden finns icke heller ett förnämare
och mer vinnande folkdrag än denna
nationela själfironi. Hur på en gång blyg
och stolt ter sig icke en sådan
självförnekelse vid sidan af de andra
nationernas förgudning af det inhemska! Ett
sådant inåtseende öga öppnas först hos
en hög och gammal kultur och under
skeden, då ett folks förmåga att skärskåda
sina egna lyten och fördomar skärpes
ända till ytterlighet, ja, till en tragiskt
förstörande makt. Den svenska nationen
liknar en vidtberest gammal världsman,
hvilken varit med om allt och pröfvat
allt. Han har mätt djupen i politikens
orena flöden. Han har förbluffat
Vatikanen med sina hermeliner och
silfverbjällror samt Versailles med sina
elghudshandskar och kragstöflar. Han har ätit
nådebröd hos sultanen och bjudit tyska
borgare på springbrunnar af vin. Hans
historia är brokigare än Karl Knutssons
lefnadssaga, och världsklok och allerfaren
gnuggar han händerna och bugar och
bugar. — Mina herrar, säger han till sina
grannar, tilltro mig ingen betydelse. Jag
är en gammal tok, och alla mina barn
äro så fullkomligt obegåfvade, att jag
råkar i misstämning bara jag talar om
dem. Jag begär ingenting, mina herrar,
önskar ingenting, och ni skola därför inte
heller begära något af mig!
Ett sådant själftvifvel, hur vinnande
det än kan synas, leder ofelbart till
undergång. Väl kan ett mer storartadt slut
aldrig vänta ett gammalt folk än att med
vetandets mogna frukter i knät och
själfanklagelsen på sin mun sluta ögat till
sömnen; men det är lifvets lag att rygga
tillbaka vid ättestupan, och svenskarnes
lynne är ännu för rikt på möjligheter
att den genomskinligt kalla dager, i
hvilken de betrakta hvarandra, nödvändigt
skulle vara höstens. Underskattandet af
det inhemska har sin skugga och medför
ett fördärfligt och löjligt öfverskattande
af det främmande. Svenskarne förtiga
artigt, att det utland, inför hvilket de så
gärna böja sina hufvud, är ett Utopia,
som endast finns till i deras egen
själfkritik. Skillnaden mellan Sverige och de
stora kulturlanden är förnämligast en
portmonnäfråga. De äga blott i massa
hvad vi äga styckevis. Där vi skjuta
med en kanon, skjuta de med fem. Där
vi ha en Berzelius, ha de två — och långa
tider ingen. Frampressa ur de stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0015.html
