Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Växtlifvet i folkets tro och diktning. Af Eva Wigström (Ave). Med 9 vignetter, tecknade för »Ord och bild» af Gunnar G:son Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
EVA WIGSTRÖM (AVE).
I
»Hyllefroa» (fläderfrun) är en
vördnadsvärd dam, beredd att hjälpa, där hon
förmår, men ve den, som genom
osnygghet förolämpar henne! Feber med röda
fläckar på armar, händer och i ansiktet
blir följden, och mot sådan
»hylles-skåll» finnes ej bättre medel än att tre
morgnar och tre aftnar tvätta sig i osilad
mjölk, hvilken därefter, under bön om
tillgift, offras vid den vredgade
hylle-froans fot.
Om hösten aflägger hon sin hvita
mössa och sin mörkgröna klädning, men
hon verkar under vintern i det fördolda.
Därför höfves det att julaftonen offra öl
åt henne, eller, som orden då lyda: »Här
har hyllefroa något åt sig och de sina,
så att jag må (nästa år) få något åt mig
och de mina», ty hon har ett ord med,
då det gäller att skydda jordens gröda
och frukter. Hyllefroa är sträng, men
rättvis; hon begär ej att få utbreda sig
öfver hela trädgårdstäppan, men hon
fordrar att man skall fråga henne om lof
att rödja bort en fläderbuske; sker ej
detta, straffar hon den mänskliga
vettvillingen med grym tandvärk eller annan
plåga.
Pilen har en inneboende
dragningskraft till vattenådrorna i jorden; därför
är det en gifven sak, att en gaffelformad
pilkvist, förd af en känslig människohand,
kan utvisa hvar en sådan vattenådra
löper, vore det än under stadsgatornas
stenläggning eller i hårda klippan. En dylik
undersökning är mycket gagnelig, när
en brunn skall gräfvas.
Den slagruta, som äger förmåga att
upptäcka gömda metaller, göres däremot
af hasselträd. Af hasseltelningar snidas
de trollspön, hvarmed magiska cirklar
ritas vid andebesvärjelser och dylikt, och
hasselkvistar, nedstuckna i åkrar en viss
dag, skydda den växande grödan mot
mycket ondt.
Sälgen, som vanligen kallas palm, slår
alltid ut till palmsöndagen. Sitt namn
torde den ha fått af det katolska bruket
att, af brist på verkliga palmer, på nämde
söndag utdela välsignade sälgkvistar.
Men eljest står nämda träd i mystisk
förbindelse med gåsafveln. Sälgens gula,
duniga blommor kallas »gässlingar»
(gåsungar), och den, som hoppas få se vackra
kullar gäss, plockar ej af någon af deras
atbilder i växtlifvet, ty för hvarje
sälg-blomma, som afplockas, förloras en i
ägget slumrande gåsunge.
Sagans lindorm bor ännu i mycket
gamla, ihåliga lindar, där han drager till
sig svaga människostackare, hvilka han
förtär, börjande på deras fötter, så de
ej äga något fäste, i fall de — som visst
aldrig händer — skulle få mod att ta
ett nappatag med odjuret. Linden lider
oskyldigt genom att hysa en sådan gäst,
som ibland faller på den idén ett ruinera
ägarne till den plats, där linden finnes.
Man har exempel från nutiden på, att
en landtman köpte sig lindormefred
genom att offra den ena skinkan efter deri
andra åt vidundret, men då slutligen
lindens stam remnade, blef det tydligt för
människors barn, att de måste taga
metallens såväl hemliga som uppenbara
krafter till hjälp för både linden och sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
