Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anatole France. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
GEORG NORDENSVAN.
är, så är det åtminstone ej öfverdrifvet att
kalla honom den främste charmeuren ibland
dem och att räkna honom till de samtida
skriftställarnes elittrupp. Bland dess
medlemmar är han utan all fråga en af de
mest spirituela och mest originela.
Han har på senaste tid blifvit
uppmärksammad äfven i vår nordliga vrå af
världen. Man nämner ofta hans namn, det
händer till och med, att man läst honom.
Säkert är, att den, som en gång gjort hans
bekantskap, räknar honom till sina mest
distinguerade och intresseväckande vänner.
Anatole France är känslig och
suggestiv, konsekvent och full af motsatser. Han
är glad öfver lifvet men på samma gång
melankolisk, han är from och han är
tvif-lare, han är barnslig och raffinerad, han
är grundligt boklärd och han har sitt stora
nöje af att gäckas med de yrkeslärde.
Han är öppen men på samma gång
reserverad, han betraktar menniskorna med på
en gång ringaktning och välvilja, han är
den personifierade fördragsamheten, men
hans ironi kan vara lika hvass, som orden
oftast äro mjuka. Hans skrifsätt och hans
sätt att vara satirisk röja uppenbart
inflytande af Renan, men han är likväl alltid
sig själf, alltid subjektiv, olik andra.
Alltid är han lugn, i jämvikt, behärskad, han
har visst aldrig öfverilat sig.
Hans bildning är lika gedigen som
omfattande, hans esprit -— för att begagna
ett uttryck af Jules Lemaitre — »en af
de rikaste resultanter af århundradets hela
intellektuela arbete». »Il est 1’extrème fleur
du génie latin.» Lemaitre »vet ej
någon författare, hos hvilken verkligheten
reflekteras af ett mera rikt underlag af
vetenskap, litteratur, tidigare intryck och
meditationer». Men det vore likväl orätt
att räkna honom till dem han själf kallar
àmes livresques, till bokvurmarna, som
föredraga studerkammaren framför fria
luften, »bibliotekens ädla dam» framför
himlens vindar, och som glömma lifvet för
böckerna. Mera än att kunna tyda
urkundernas gamla texter är att kunna läsa
lifvets bok. Hans vetgirighet har räckt
till för både det ena och det andra. Men
om han skämtar, när han påstår, att det
är nyttigare att plantera kål än att skrifva
böcker — hvilket ju helt och hållet beror
på individens anlag och begåfning för det
ena eller det andra — så är det på fullt
allvar han säger sig ha lärt mest under
de tider, då han ej studerat utan endast
flanerat och roat sig med att se sig
omkring i världen och bland människorna.
Med mycken energi förfäktar han den
åsikt, att han i själfva verket är en lat
natur. Han glädjer sig åt minnet af de
lyckliga år, då han lefde utan att skrifva,
lefde ett ensamt och kontemplativt lif.
•»Eftersom jag inte studerade något, lärde
jag mycket». Lättjan leder nämligen till
eftertanke och eftertanken till skönhet. »Det
är då man drifver omkring sysslolös man
gör de vackraste intellektuela och
moraliska upptäckter». Tyvärr är det ej hos oss
alla dagdrifveriet medför ett dylikt resultat.
En af Anatole Frances biografer, Édouard
Fod, uttalar som sin öfvertygelse,* att
om France någonsin varit sysslolös, så har
han varit det på ett mycket instruktivt
sätt. Han har — påstår Rod — säkert
ej kastat bort en timma af sitt lif. Hans
»lättja» blef emellertid en orsak till att han
så pass sent bröt igenom som författare.
Hans böjelse för ett »ensamt och
kontemplativt lif», hans lust att studera och
iakttaga var säkert större än hans lust att
skrifva.
Och den, som läser och tänker mycket,
lär sig bland annat inse, att det, som han
kunde ha att säga, hvarken är nytt eller
osagdt, och att det före honom funnits
snillen, till och med större än han själf,
i världen, att det följaktligen är af mycket
ringa vikt, antingen han talar eller tiger.
Insikter åt det hållet öka ej en författares
tro på sin betydelse för mänskligheten —
de som gå käckast fram, det är de som
tänka minst.
Det är också möjligt, att Frances
liflighet och mottaglighet för intryck — ty
han var länge mera smidig och bildbar än
ursprunglig — utgjorde hinder, då det
gällde att koncentrera sina studier inom ett
bestämdt område, att samla sin kraft i det
arbete, han för tillfället hade för händer.
Rod har säkert rätt, då han liknar France
vid en skolgosse, som alltid har annat i
hufvudet än endast läxan för morgondagen.
Och man kan möjligen på France själf
tillämpa ett uttryck, han i en af sina
kritiska uppsatser fäller om en yrkesbroder:
»Hans svaghet ligger i att han förstår för
* I Revue de Paris 1894.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
