Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Alexandrine Henriette Sparre. En tidsbild från det adertonde århundradet. Strödda anteckningar ur ett familjearkiv af J. J. Albert Ehrensvärd. Med 11 bilder - Barbara Allen. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALEXANDRINE HENRIETTE SPARRE.
I I I
sluta vi teckningen af hennes bild. Väl
skulle hon under sina återstående år få
upplefva betydelsefulla hvälfningar, men
numera stod hon tjärran från
händelsernas midtpunkt. Alder och sjukdom bröto
äfven hennes lifskraftiga sinne, och ögo-
nen, som länge varit klena, vägrade till
sist sin tjänst. När hon slutligen år 1819
vid 83 års ålder afled, var det en
gammal trött gengångerska från ett
längesedan försvunnet tidehvarf som med henne
vigdes till grafvens ro.
Barbara /Illen.
Thomas Spelman en majnatt sig smög
med stråke på sträng till bänken i hallen,
där clanhöfdingsdottern satt hvit och hög,
den stolta, den sköna Barbara Allen.
Och Thomas han gned sin kärlekssång
med bön som i hedens brusande vide:
»Ack, jag älskat dig allt se’n i dansens gång
jag såg pannans glans etnot kammens smide.»
Då skrattade jungfrun gäckande gällt
och lekte med guldsko på snidade pallen:
»Den sång, som har tärnor och töser gällt,
den. fångar aldrig Barbara Allen». —
»Ack, illa förstår du strängaspel!
När drömmarn älskat, har gigan
spelat-Jag kunde ej annat, om det är ett fel,
ty aldrig på hjärta och sång jag delat-
Min själ ur ständigt samma sträng
af darrande längtan styrd och befalleny—»
jag älskat så högt hvar vildros på äng
som dig, du höga Barbara Allen.
Säg, kallar du varen därför svek,
för att andra se’n sina löften den räckte?
Ja, stäng du din ruta för majnattens smek
och dig själf i din stolthets ödsliga häkte!
Som en mor för sitt barn till hemmet vid hand,
mig kärleken ledde i afton till
hallen-Af lyckans och ängslans dubla brand
mitt bröst stod i lågor, o Barbara Allen.
Ty så tycktes mig alltid ’kärlekens makt
som synen af första daggiga grönskan —
hvar kvinna jag kärlekens hyllning bragt
har rörts om ej fyllts af min majnatts önskan.
En gaf mig allthvar ring i sin skatt,
en ann’ blott en tår ur ögonfrans fallen,
du ensam din stolthets tunna skratt,
du arma, stackars Barbara Allen.»
OSCAR LEVERTIN.
Ord och bild, j:le årg.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
