Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det befästa huset. En berättelse från fälttåget i Ukraina. Af Verner von Heidenstam. Med en teckning af Gustaf Ankarcrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET BEFÄSTA HUSET.
I23
— Han bara går och går och suckar
tungt som människa i själaångst. Så
lär det vara för beständicht nu.
Majestät aldrig mer sofver om natten.
Komedianten känner sik icke rollen vuxen,
och af lifvets kval den blesserade
ärelystnadens vara bittrast.
—- Då bör det också vara det sista,
som vi begyckla. Vågar jag bedja
majoren gnida min högra hand med snö,
för nu domnar den.
Holsteinaren gjorde som han begärde
och återvände till konungens dörr. Han
slog sig med båda händerna för pannan.
De gråsprängda och borstiga
mustacherna stodo rätt fram, och han mumlade:
- Gott! Gott! Snart vill bli för
skumt till reträtt.
Fänriken ropade:
— Goda herre, nänns jag bedja er att
gnida mitt ansikte med snö. Kinderna
förfrysa. Om plågorna i min fot vill jag
icke tala. Ah, jag härdar icke ut.
Holsteinaren fyllde händerna med snö.
— Låt mig i stället stå skiltvakt,
sade han, bara en timme.
— Nej, nej. Konungen har tillsagt,
att jag skall stå här vid ingången.
— Ack, den konunk! Jak känna
honom. Jak vill göra honom glad, tala
filosofi, berätta histoires galantes. Han
alltid amuserad höra om älskare, som
äfventyrligt speta genom fönster. Han ofta
beskådar sides ifrån fruntimbret, når det
är skönt. Det finns för hans
imagination, blott icke för hans kött, ty det är
utan känsel. Unt er is schtichtern. Vill
den sköna en gång tråda honom under
sin sitensko, hon skall själf atackera men
spela att fly och alla antra skola
mot-sträfva liasonen. Hans aller
stormäch-tichsta fru farmor ruinerat allt med att
skria: Mariage, mariage! Könich
Caro-lus är från topp till sula lik de svenskes
dronning Kristina, fast af verkligt
mankön. De båda skulle suttit gifta met
hvarantre på samma tron. Das ware ein
nettes Pärchen jevesen! Ah, pfuj, pfuj!
— Ni svenske! Sprängriter en man
sina hästar och låter folk och rike
massakreras, han är dock renhjärtat och
supremus blant alla, blott hans blot är
för trögt för amourer. Ah, låt mig fara!
Jak känner renhjärtate heror, som varit
trofast verliebta i tu tre olika jungfrur
eller fruar i en och samma vecka.
— Ja, vi äro sådana, vi äro sådana.
Men för Kristi barmhärtighets skull gnid
ännu en gång min hand! Och förlåt
mig min jämmer och mitt stönande.
Tätt innanför porten, som icke kunde
slutas, lågo de nedhuggna kosackerna,
hvita som marmor af rimfrost. Den gula
himmelen grånade, och allt
mångstäm-migare och närmare ljödo i skymningen
de klagande ropen: Ohahå! Ohahå!
Ohahà!
Nu öppnade konungen sin dorr och
kom ned öfver gården.
De smärtor i hufvudet, af hvilka han
börjat lida, hade ökats af ridten i
blåsten och gjorde blicken tung. Ansiktet
bar spår af ensamhetens själsstrider, men
allt efter som han närmade sig, återtog
munnen det vanliga förlägna småleendet.
På tinningen var han ännu sotig efter
muskötskottet.
— Det friskar på, sade han och
framletade ur rocken en brödkaka och bröt
den i tre delar, så att hvar och en fick lika
stort stycke som han själf. Därefter
lyfte han af sin ryttarkappa och häktade
den själf om den vaktgörande fänrikens
axlar.
Brydd öfver sin egen handling grep
han därefter holsteinaren häftigt i armen
och förde honom upp öfver gården,
medan de tuggade på det hårda brödet.
Nu om någonsin, tänkte holsteinaren,
gäller det att med ett fyndigt ordspel
vinna konungens uppmärksamhet och att
sedan tala förstånd med honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
