Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Litteratur. Paul Verlaine. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I30
ALGOT RUHE.
Verlaine som den höga eken i ungskogen.
Där nere råder ett brokigt virrvarr, där
bildas och upplösas skolor, där grundläggas
tidskrifter och utfärdas manifest,
sammansättas program och upplösas i munter anarki,
men han är färdiggjuten, och för honom
böjer man knä med den naturliga respekt
den fasta punkten väcker. Länge lyste
hans stjärna blott i de skrifvandes krets,
men allt mera stiger den och märkes af
»herdarne på marken». Hebreisk må han
tyckas de nyktre positivister, men allt som
kärleken till det anden tillhör åter
strömmar ut öfver den soltorra jorden, blir hans
verk älskadt och äradt hans namn. För
de många blir han dock alltid hebreisk,
ty hans psalmsång är hvarken
underhållande visor eller gatuvisdom. Kanske
kommer hans lifs svartprickade skådespel att
hos en och annan skrämma bort ett
gryende mod att tro på den ärliga
mänskligheten i hans verk — dock nej, de själar,
som af denna poesi kunna sättas i
dallring, de känna ock den milda konsten att
förstå och att förlåta. Alla hans ord bära
ärlighetens tillitsväckande märke, han är
öppen ända till cynism — om det icke är
för att aga sig själf. När han förtäljer
om sin synd, är han för uppriktig för att
man skulle tro honom ljuga, när han talar
om sin ånger. Må man döma eller upptaga
honom, intresse måste han i hvart fall
väcka, ty han är en af de sällsynta andar,
som i en tid, då objektiviteten står i ära,
lefvat sin diktning. Den springer i tvenne
starka källsprång ur det helvete och det
paradis, som i hans plågade själ föra ett
evigt krig.
* *
*
En del af Paul Verlaines lif har redan
af honom själf, dels i de helt nyligen
offentliggjorda »Bekännelserna», dels i tidigare
skrifna häften, gifvits offentligheten i våld.
En annan del går i legendform rundt bland
de invigde eller gömmes i hans goda minne.
Den minste skribent i Quartier. Latin är
laddad med sladder och anekdoter om
denna undantagsmänniska och vet, som
rimligt är, mycket mer än det som är sannt
och möjligt. Hur pikant legendens man
än kan vara, vill jag låta honom gå och
fara för den människa, som blottat sig i
verket och kan återskapas efter dess ord
och antydning. I den period af sitt lif,
som kan sägas redan tillhöra historien,
genomgår Paul Verlaine tvenne
själsrevolutioner, under hvilka hans naturel lägges
blott och bar; i den ena födes kärleken
till hans hustru, i den andra kärleken till
Gud. Omkring dessa tvenne vågberg lagra
sig hans öfriga lifshändelser i svagt
böljande linjer. — I Metz föddes Paul
Verlaine 1844. När hans faders regimente
förlades till Montpellier, Gettes, Nimes etc.
och tillbaka till Metz, följde familjen med
för att efter fadrens afsked hamna i Paris.
Där genomgick gossen det fördärfliga
martyrium, som kallas ett franskt lycée,
konfirmerades, var religiöst gripen, starkt men
kort, och blef student 1861. Sin första
samling vers, Pohnes saturniens, utgaf
han som medlem af »Parnassen» 1867,
och den andra, Les fetes galantes, 1869.
Det är på våren detta år som han en gång
ser sin blifvande hustru, och följande år
blir han gift. Under dessa månader af
kärleksfödsel skrifver han La bonne
chanson, som utkommer under kriget.
Äktenskapet, som snart blef olyckligt, gick
alldeles sönder, sedan den unge Arthur
Rimbaud kommit i huset. Denne sextonårige
poet — redan mästare — beundrades som
diktare och älskades som vän af Verlaine
i så hög grad, att hans hustru upptändes af
orimlig svartsjuka, som Verlaine själf kanske ■
med större grund delade. Under en
ordväxling på en gata i Brüssel, juli 1873, mellan
de båda vännerna råkar den ene att
afskjuta tvenne revolverskott mot den andre
och lätt såra honom. Trots ögonblicklig
försoning — nödvändig allians mot
polisen! -—- brukar den ene ett så energiskt
uttryck och griper med sådan häftighet till
sin rockficka, där revolvern laddad och
helspänd låg, att den andre, plötsligt slagen
af skräck, flyktar — rakt i armarne på en
flanerande poliskonstapel. På grund af
denna förargliga tillfällighet måste Verlaine
uppehålla sig i fängelse till januari 1875.
Under denna tid dömes han skild från
sin hustru och genomgår den våldsamma
religiösa kris, som skulle komma att sätta
märke i all hans följande alstring. Från
fängelset fick han utgifven en liten samling
Romances sans paroles, skrifna 1872 och
1873. Först 1881 framträder han åter
med Sagesse för sina fåtaliga läsare,
pånyttfödd, litterärt och andligt. Detta hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0154.html
