Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Litteratur. Paul Verlaine. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL VERLAINE.
I3I
skilsmässa än var, växte den dock för den
fångne upp till «n olycka, sora bröt den
sista stumpen af hans egna kraft, och han
lät hämta prästen. Denne gaf honom
svårsmält andlig läsning, som blott fängelsets
tråkighet fick honom att uthärda.
Förtviflan öfver att icke vara fri och en känsla
af bitter skam kväfde hans ironi öfver
uppbyggelsebokens orimligheter. På cellens
vägg hängde under ett litet krucifix af
koppar en litografi, ganska förskräcklig att
se till, af Sacré-Coeur, Jesus med det
brinnande hjärtat,
som strålar och som blöder.
»Jag vet icke hvad eller Hvem som
plötsligt lyfte mig upp och välte mig ur
sängen och fick mig att oklädd kasta mig
under tårar och snyftningar ned för
krucifixet och bilden, som sålunda kom att väcka
den mest underbara och i mina ögon mest
storslagna hängifvenhet till Gud i den
moderna katolicismen. Jag hade tro och syn,
jag tyckte mig redan ha visshet och
upplysning. För ett godt ord skulle jag ha
gjort mig till martyr, och jag led af en
väldig ånger.» Här slutar det stycke af
Paul Verlaines lif, som förbereder den
största hälften af hans verk. Han dömer
det själf i slutorden till sina »Bekännelser»
på följande sätt:
»Hela mitt verk på prosa och vers
vittnar tillräckligt, enligt någras mening för
mycket, om många fel, ja laster och ännu
mera otur, buren värdigt eller mindre
värdigt.
Men trots allt, vågar jag, utan för stor
fåfänga eller högmod, att om min moral
öfver hufvud taget bruka detta ord af
Rousseau:
»Man är stolt, när man jämför sig.»
Eller bör jag icke hellre, för att sluta
som den kristne jag försökt vara, och som
kanske icke är helt drunknad, utropa med
denne andre själfbekännare, den
dyrkansvärde biskopen af Hippo:
»Domine, noverim te!»
*
Den vida rymd, som spännes inne
mellan ytterpunkterna i Paul Verlaines väsen,
går från jorden upp till Guds tron. Han
vadar i lifvets dy, medan hans panna
om-strålas af stjärnornas tindran. Med sina
instinkter är han så djupt rotad i det
människonaturen äger mest otygladt, mest
djuriskt och mest öfverväldigande vällustigt,
att han nödgas lefva liksom vid sidan af
det dresserade och reglerade samhället.
Men ur hans känslor och drömmar talar
en röst om det sublima mysteriet med ett
inspireradt helgons invigda säkerhet. Vore
denne man oafbruten och sammanhängande
i sitt väsen, vore han icke så mänskligt
fragmentarisk som det nu en gång täckes
lifvets lag att lämna sina verk, så vore
hederstiteln stor honom säker. Men i
saknad af denna helgjutenhet, som kallas
klassisk, med det stora svalg, som nu
finnes mellan hans väsens ytterändar, blir han
i allra högsta grad originelt modern. Han
äger en dubbelsjäl, där instinkten löper om
kapp med hänförelsen, det fula slås med
en öfverkänslighet för ren skönhet, nästan
brottslig ondska kämpar med själfuppgifvande
godhet, svärmeri med sinnlighet, tro med
lastande tvifvel, primitiv enfald med
raffinerad öfverdrift. Genom all hans poesi
förnimmes denna underligt dubbla
klangfärg, som spelade han helt igenom på två
obefryndade instrument, på harpan och på
Pans pipa. Den intelligensens atrofi, som
ensam förklarar uppkomsten af en
själsanarki som denna, särskiljer Verlaines
väsen från de många af hans samtida, som
genom oafbruten odling af tankar blifvit
ur stånd att känna och handla omedelbart.
Den dubbelmänniska, som å ena sidan är
intelligent, å den andra njutningslysten,
eftergifven för drifter af fysiologisk art,
träffas ofta i det moderna samhället. Ty
det, som där fordras och verkar, är
intelligens, om icke som kraft att tänka nytt och
egendomligt, så i en praktisk brukbar form
som specialisterfarenhet och affärsklokhet.
Det som lättast döljes och ursäktas är
sinnlig svaghet, och det som stämplar sin man
är känslofullhet. Detta är icke annat än
en brutal reaktion mot romantikens
känslodyrkan, framkallad af den fullständiga
omformning, som gått för sig i de kraf vårt
materiela lif ställer och den lön det ger
åt mödan. Mot denna bakgrund sticker
Verlaine bjärt af. Lika så naiv som han
var vid 25 år, när kärlekens jordskalf
vältrade upp själens innandömen, förblir han.
Han tviflar lika litet på sin kärlek, som
han senare tviflar på katolicismens dogmer;
— han älskar — därmed är allt sagdt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0157.html
