Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Paul Verlaine. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL VERLAINE.
I3I
I den diktarskola, som kallas
Parnassen, intog Verlaine från början en af
huf-vudplatserna. Närmast som arfvinge efter
Baudelaire och elev af Leconte de Lisle
deltog han i kampen mot de vansläktade
efterkomlingarna af Musset och Lamartine
och mot själfve Victor Hugo, som
beskylldes för att ha glömt att dö omkring 1845.
Af hans dåvarande kamrater sitta nu några,
mer eller mindre välförtjänt, i akademiens
fåtöljer: Coppée, Sully Prudhomme, Hérédia,
och andra njuta en mindre auktoriserad,
men kanske mera utbredd ryktbarhet: Catulle
Mendès, Silvestre, Anatole France. I alla
fall, kärntruppen har redan nått det
erkännande hos publiken, som den åstundat,
medan Verlaine skiljt sig ut och blifvit
förbisedd vid prisutdelningen. Men
vedergällningen kommer: för de unge är
Verlaine »den störste poet, som franska
språket kan berömma sig af» — medan
par-nassdiktarne öfverösas med hån. Redan
omedelbart efter sitt förstlingsarbete bryter
Verlaine Parnassens traditioner, lämnar dess
så omstridda ’känslolöshet’ — impassibilité
—, dess platta beskrifningar och dess strängt
regelbundna form. Själf orolig, mer och
mer omspunnen af Baudelaire och kanske
i förbigående påverkad af Svedenborg,
lyckas han att genom dessa Fetes galantes
göra en inledning till den suggestiva poesi,
som senare genom Romances sans paroles
skulle komma att framkalla en omvältning
i den moderna franska diktningen. I dessa
vers är det som verkligheten doge för
poeten, som försvann den i en bengalisk
apoteos. Så skarpa äro hans sinnesintryck
som en döendes sista syn. Men här
vändes också ljuset inåt, och hans själ böjer
sig öfver sig själf. För den människa, som
kan förnimma den smärta, som strömmar
ut ur verklighetens skälfningar, och som
trött såras äfven af de mest konstgjorda
och förfinade intryck, klingar en lisande
vaggsång ur dessa korta vers. 1 dem
finnes intet eggande och heller intet af det
tröttande trötta, som i vissa stämningar
kan göra äfven en Baudelaires poesi för
stark i tonen. Den stämning, som klingar
ur några af de Romances, som kallas
Ari-ettes oublièes (t. ex. i nummer I, III, IV,
VIII), är samma enkla oskuld, som gör de
germanska folkvisorna så tilldragande.
I likhet med Romances låg Sagesse,
så litet i tidens stil, år igenom opåaktad,
icke glömd, ty den hade aldrig varit kand.
Den svaghet, det spleen, som sticker fram
i många af Romances, har lifvet strängt
förjagat. Allt det diktaren lärt af andra
hafva hans egna själsrörelser fått honom att
glötnma, all den förfinade vård om sina
mörka stämningar, som en viss omedveten
tillgjordhet fått honom att offra, var
rensad ut af den stormflod, den religiösa
pånyttfödelsen vältrat in öfver honom. I denna
majestätiska bok talar han till Gud som
kanske ingen fore honom. Jag finner icke
annan religiös poesi, som kan liknas vid
några af dessa vers, än den högsta,
Psaltaren. De rymma all kyrkofädernas visdom
och ett olyckligt människohjärtas trängtan
i ord så genomskinligt klara och strålande,
att man skulle önska dem skrifna i guld
och purpur på knakande pergament. — I
bokens första afdelniøg, som genomandas
af hopp mot en rättfärdiggjord framtid,
förekomma två långa poem (XI och XII)
på 13 och 15 strofer, i hvilka författaren,
som likt andra nyomvända icke nöjes med
att tillbedja det han förut bränt, söker
bränna det han tillbedt. Dessa två kloka
linjer :
Gardez que trop chercher ne vous séduise
loin d’une sage et forte humilité ...
befria icke denna polemik från dess
dåliga renegatlukt. Verkan förtages ock
af den följande linjen:
Le seul savant, c’est encore Moise.
Här talar Verlaine om något, som han
alldeles icke förstår sig på, han blir
öfverraskande nog ifrig och blottar oskönt
den brist på intelligens, som eljest kommer
honom så väl till pass. — Men där
finnas skönheter. »Jag släpade som Sisyfos
och mödade mig som Herkules mot mitt
uppstudsiga kött — jag var som en
belägrad soldat, beredd att sälja mitt blod dyrt,
då en kvinna kom i snöhvit dräkt, skön,
med en ödmjuk och stolt panna, och med
ett tecken dref hon köttet på flykten.» —
»Du som talar med så blid stämma, hvem
är du?» — »Du frågar, hvem jag är. För
mitt namn böja sig änglarne. Jag är
dygdens hjärta och visdomens sj’il, och det
uppstudsiga helvetet brinner vid mitt namn.
Jag är den mildhet, som reser upp, jag
älskar alla och anklagar ingen. — Jag är
Bönen — och min lön är, att din last flyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
