Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Litteratur. Paul Verlaine. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL VERLANIE.
I37
fattning af sig själf, söker en förklaring
eller snarare ett slags ursäkt för den
dubbelhet i hans diktning, denna
paralellrö-relse, sora här ofvan blifvit närmare utredd.
Förutom detta lilla häfte har Verlaine
gifvit 26 litterära biografier, offentliggjorda i
serien Homilies d’’aujourdhui. De äro
korta, på framsidan af det lilla arket står
ett porträtt af mannen, lindrigt karrikeradt,
och på de följande sidorna finner man
personalia och ett försök till karakteristik.
Denna verksamhet som domare, alltid
öf-verströmmande älskvärd, har säkerligen i
icke ringa grad bidragit till Verlaines
ofantliga popularitet bland sina kamrater.
*
I den rad förfrågningar, som Jules Huret
för några år sedan anställde hos ett sjuttiotal
franska författare angående litteraturens
framtid finner man talrika anmärkningar, som
kunna bidraga till att någorlunda bestämma
Verlaines plats i den pågående rörelsen
och det anseende han njuter hos
representanter för de mest skilda läger. Angående
symbolismen uttalar han sig själf med ett
hån, som under replikens lopp förmörkas
till våldsam harm. »När jag lider, när
jag njuter eller gråter, så vet jag nog att
inte det är en symbol. Alla dessa
etiketter, vet ni hvad, är rent tyskeri, men
jag är fransman framför allt. Jag finner
intet i min instinkt, som drifver mig till
att söka ett hvarför till mina tårars
hvarför —, när jag är olycklig, skrifver jag
sorgsna vers, det är allt, utan annan regel
än den instinkt, som jag tror mig äga för
det som är väl skrifvet. — Men de göra
mig tokig dessa »cymbalister» med sina
löjliga manifest, på deras fana står skrifvet
ordet Reklam!» — Om benämningen
dekadent, som också en tid gällde för namn
på en skola, påstod han, att den intet
betydde. Som förnärmelse hade den
slungats mot en grupp skenbart eniga poeter,
han tog den upp som lösen, som ett för
någon tid brukbart krigsrop, och vill nu
helst låta den fara. De författare, sora
icke tvärt afvisa Hurets frågor angående
Verlaine, hans motståndare och afundsmän,
tilldela honom också en själfständig,
inflytelserik plats i den nya litteraturens utveckling.
Hans ärlighet väcker deras beundran, hans
frihet från allt litteratöraktigt, allt
programväsen deras aktning. Mer eller mindre
tydligt och uppriktigt erkänna de alla den
väckande verkan hans diktning öfvat.
Hur ofta och grundligt än framtiden
jäfvar försök att bestämma den lifslängd,
som torde vara en konstnärs verk beskärd,
öfvar dock vid dess värdering i
ögonblicket hoppet om lif ett inflytande, som
kanske helt omedvetet blir af icke ringa
betydelse. I den verlaineska poesiens breda
flod löpa, som han själf säger, strömmar
af iskallt vatten och af vatten i kok, med
den följer mången rutten spillra och myc
ken sand men säkert ock blommor och
grobara frön. Nog kommer sanden i
tidens lopp att sätta bankar och spillrorna
att haka sig fast, men — så vidunderliga
skapar dem konsten — blommorna att
lefva och fröna att spira. De människor,
som nu njuta denna konst, skola förändras
och dö och med dem smaken för det, som
fått dem att dallra. Det finnes icke ett
stort namn eller verk af grånad ålder, som
icke varit glömdt. Men det har igen
kunnat resa sig till ära, om det gömt blott ett
litet korn af de känslor, som ännu icke
förfelat sin tröstande verkan på människorna.
*
Denna teckning af Paul Verlaine får
en sorglig och oväntad aktualitet genom
diktarnes död, som inträffade den 8 januari
detta år. Den fattigdom, som ofta är
geniets lott, gjorde hans lif de sista åren
till en gatstrykares, och i sjukhuset måste
han söka illusionen af ett hem, när
vinterkylan blef för sträng. Det lyckades dock
några af hans beundrare med goda hjärtan
och klingande namn att skona hans sista
dagar för den onda bristens förföljelser.
Vagabonden dog i sin egen säng. I sina
sista stunder mottog han dödssakramentet.
Den franske författare, sora rik och ryktbar
några veckor fore denne rycktes bort, har
fått de offentliga hedersbevisningar, som
äro själfskrifna vid den världsberömdes
graf, men ingen har gråtit. Alexandre
Dumas fick en lagerkrans, Verlaine fick
tårar. Och redan har Dumas’ verk — hur
hårdt det än låter — blifvit hånadt och
förnekadt af de unge i en offentlig
omröstning samt af mången äldre i smyg, medan
Verlaine hyllas i hänförda ord som den
förnyande diktare, det heliga hjärta och den
olycklige lifsslaf han varit.
Algot Ruhe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0161.html
