Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om inbillningens logik. Ur bref från en tecknare till en språklärare. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 VERNER VON HEIDENSTAM.
än människorna. Som en svart fågel
byggde människoföraktet bo i hans tankar,
och han föraktade till och med sina
närmaste, men han hatade inga. Han
kallade aldrig människorna onda, endast
pratsamma stackare. Han trodde som
ett barn på det goda och det var just
innehållet i den hans »sång om det
gudomliga», åt hvilken hela staden hade
brustit i gapskratt, att det onda likt det fula
i sig själft stötte alla tillbaka, att det
var en hemlös och utstött bettlare på
jorden, ett maktlöst intet, hvilket endast
genom att förkläda sig i det godas och
det skönas kappa kunde smyga sig upp
i härskaresätet.
Hans tankar funno snart aldrig någon
hvila. Han hörde forskarna säga, att
människan ej förnimmer hjärnans arbete,
men han trodde dem icke. När tanken
var i upphetsad verksamhet, särskildt då
den formade en kvickhet, såg han små
rödgula och blå ljuskulor blixtsnabbt
ömsa rum i hjärnan och liksom i ett
kaleidoskop bilda olika geometriska
mönster, men efter lagar, öfver hvilka han
själf icke kunde bestämma. Denna
ljuskulornas rörelse medförde en förnimmelse
af välbehag och jubel.
Inbillningssynerna däremot samlade sig i trakten af
nackgropen men vållade i längden smärta
och blodöfverfyllnad; och äfven de
byggdes efter lagar, öfver hvilka han icke
själf var herre. Då han i en eländig
vindskupa låg på sitt yttersta och kände
sin kropps olika delar i uppror mot hans
vilja eröfras af sjukdomen och
förvandlas efter dennas lagar, sade han till sig
själf: Detta är icke jag! Hvad är då det
jag, hvilket jag burit så stolt? Det är
icke ens min vilja, ty hon, liksom det jag
skrifvit, är blott summan af ett långt
bräktal. Jag är icke ens en droppe i
det oändliga utan otaliga droppar, som
för ett ögonblick flutit samman. Lär
mig då, att ödmjukt älska det oändliga.
Men nej, jag kan det icke. Inbillningen
vägrar. I stället älskar jag de par, tre
människor, som i lifvet stått mig
närmast och som jag ofta stött tillbaka.
Intet i världen, intet älskar jag såsom
dem, och det synes mig som skulle inga
evigheter kunna öfverlefva den kärleken.
Bredvid dem är allt annat tom rök. Här
råka tanke och inbillning i tvekamp,
men jag tror på inbillningens
fjärrsynt-het. Död, död, hvar gömmer du då
nyckeln till gåtornas gåta?
Den fattiga sköterskan bredvid sängen
förstod honom icke utan höll tigande
hans händer, medan ögonen brusto, och
inbillningens diktare somnade bort,
stammande namnen på de sina.
Sent i natt gick jag öfver Johannes’
kyrkogård. En vindstöt rasslade i det
frusna gräset på en tufva utan kors eller
sten, och ovillkorligt häjdade jag mig.
»Där ligger poeten Ignotus!» mumlade
jag. Fullmånen stod på himmelen och
det hviskade och suckade omkring mig.
Jag ville gå vidare, men äter och åter
måste jag vända och se tillbaka på
tufvan. Måhända var min ingifvelse en
villa. Hvem kan säga det? Jag vet blott
att ofta, när jag går öfver våra
kyrkogårdar och hör suset på de glömdas
grafvar, saktar jag min gång och tänker:
»Där hvilar vår store diktare, som skulle
kunnat hvad vi med vårt firade konst
smide aldrig förmå. Där ligger poeten
Ignotus!»
Dikter och bilder kunna sällan eller
aldrig väcka min tecknarelust. De äro
en redan genomtänkt tanke, en torkad
blomma, en steriliserad inbillningssyn.
Endast musiken med sin obestämdhet
haien outtömlig förmåga att skänka mig
tankar och arbetslust. Den gör mig
munter och botar mig till och med för huf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
