Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Capriminnen. Af Anshelm Schultzberg. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAPRIMINNEN.
I 7 I
af branta bergväggar. Här och där
fördjupningar, början till grottor, något som
bidrager att öka traktens ödslighet.
Denna del af ön är den mest sevärda
för den, som söker naturen i hennes
obändigaste, mest nyckfulla formationer i vildt
huller om buller.
Strax innan vi komma till Arco
Na-turale träffa vi på »den hvita grottan».
Från ofvan tränga ned massor af
stalaktiter, hvilka mötas af stalagmiter — en
i hvitt och gult skimrande grotta af
bisarr effekt.
Och nu Arco Naturale — denne
giganternas äreport, ett praktverk i
arkitektur med proportioner och ett läge,
som trotsa all beskrifning. En fristående,
af naturen bildad klippbåge, som reser
sig högt i den branta kustsluttningen.
Från en klippafsats vid sidan får man
en helgjuten anblick af bågen med dess
mindre bågar eller gluggar, hvarigenom
hafvet glimmar ärggrönt.
I denna trakt är ej afståndet, stort
från sevärdhet till sevärdhet. De första
spår af odling, vi nu möta, bestå i några
sterila terrasser, där tvinande oliv- och
vinplantor söka näring. Vid sidan däraf
är en trappgång, som leder brant nedåt.
Den måste vi följa, ty den leder till en
af öns mest intressanta platser. Trappan
är lång, bortåt 150 trappsteg. Den
slutar invid några väldiga, hopade
klippblock, som bilda ett kryphål, och sedan
detta passerats, befinner man sig i en
djup grop, vid hvars ena sida är en
grottöppning. I grottan, som är stor och djup,
har i forna tider egnats dyrkan åt
ira-nernas gud, solguden Mitra, hvilken
äfven någon tid dyrkades af romarfolken.
Det påstås, att de siste anhängarne af
denna kult, då de förföljdes, dragit sig
undan till denna dolda vrå. An i dag
ser man tydliga lämningar af
altarplat-.sen och annan inredning från den tiden.
Det, som varit af värde, är fördt till
British Museum i London. Den ensliga
grottan med sitt mörker och sin tystnad
gör ett nedtyngande intryck.
Nu klättra vi vidare, med Punta
Tra-gara till mål. Ståtliga vyer locka oss
att dröja, och litet hvarstädes påträffa
vi smä murade sittplatser, som skänka
ljuflig hvila.
Där borta resa sig ur hafvet de
mycket afbildade och omtalade tre
Faraglioni-klippkäglorna. Den yttersta är
obestig-lig. Men den innersta, kallad »il
Mona-cone» (den store munken), som ser nästan
lika otillgänglig ut, bär längst uppe på
toppen lämningar af romargrafvar. Den
mellersta klippan är, liksom Arco
Naturale, en fristående väldig port. Härifrån
land ses ej hvalfvet, men när vi göra
roddturen kring ön, skall båten, lyft af
en lång, mjuk dyning, föra oss genom
det ståtliga hvalfvet, där ärtagens slag
i vattnet väcka ett klingande eko.
Vi hinna fram till Punta Tragara, då
kvällen faller på och månen, stor och
rödgul, skjuter upp ur hafvet borta vid
calabriska kusten. Vi dröja tills
skimret i luft och vatten går öfver i violett,
blekgrönt — nattblått. Nu står månens
skifva sä, att den glittrande
silfverpela-ren sluter om Li Faraglioni. Och nu,
när månskensdallringen i vattnet springer
kring den närmaste klippans naggade
FARAGLIONIKLIPPORNA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
