Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tyska studentdueller. Af Axel Wallengren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
AXéL WALLENGREN.
statera sår och lämna tid för paukanterna
att andas ut. Under tiden upprätthålles
deras högra arm af vederbörande
kårkamrat, ty armen får icke sjunka ned,
och harnesket är tungt att bära.
Första »gången» är endast s. k.
»Ehren-gang», och då slåss man icke, värjorna
huggas endast mot hvarandra. Därpå
det afgörande kommandot:
»Auf die Mensur — fertig! Los!!!»
Nu hugges pä fullaste allvar! Mellan
hvart tredje eller fjärde slag stöta
sekundanterna sina värjor emellan de
stridande för att göra paus — »halt»
skrikes — och därpå åter »los!»
Allt snabbare och snabbare falla
slagen, värjorna glimma som hvita blixtar
i den halfskumma dagen, det klirrar och
rasslar, plötsligen höres ett mjukt,
egendomligt hvinande ljud . . . »Halt!»
skriker Müllers sekundant med hetsig röst.
Han lyfter sin mössa för »den opartiske»
och säger med en viss stolthet i tonen:
Herr Unparteiische, bitte zu konstatiren
eineBlutwunde seitens desHerrnSchultze!»
Läkaren springer fram, far med en
bom-ullssudd genom Schultzes yfviga hår och
drager bomullen tillbaka alldeles
mörkröd af blod. Ett bredt sår tvärs öfver
tinningen — blodet rinner ymnigt ned för
Schultzes vänstra kind, och han biter
sig i läppen.
Det har dock intet att betyda. »Los!»
Som en rasande hugger Schultze löst nu,
men hans hetta gör att han blottar sig,
och efter ett par gnistrande hugg höres
åter det obehagliga, mjuka ljudet, denna
gång tydligare — en bred röd strimma
springer fram på Schultzes panna, och
som från en springa i en damlucka
sipprar ett jämnt flöde af blod nedför hans
ögon, näsa och mun, stannar på
hak-spetsen, tills där är för fullt, då blodet
med ett afmätt droppande ljud tillrar
ned på herr Rolands golf, där det
klumpar sig ihop till en brunröd massa med
det gula sågspånslaget. Schultze börjar
andas tungt, läkaren ser pä såret helt
flyktigt, glider med en bomullstapp
däröfver, går åt sidan, och »los!»
kommenderas på nytt helt kallt.
I denna »Gang» falla huggen litet
slappt, men nästa gång gör Schultze ett
så desperat våldsamt hugg, att han
bryter genom Müllers litet för nonchalanta
parad och drifver ett långt och djupt
hugg tvärt genom Müllers kind. Själfva
såret blöder icke sä mycket utåt som
inåt, och Müller får gång pä gång spotta
blodet ut ur munnen för att icke nödgas
svälja detsamma. Men det gör
ingenting! Det var Schultzes sista
kraftansträngning, han har börjat blekna, han
mattas af det ymniga blodflödet från
sina sår, han är halft förblindad af
blodet, som rinner ned för hans ögon och
stannar inom bleckbågarne. Hans hugg
blifva allt svagare, och plötsligen — paff!
— ett hugg träffar hans glasögon,
splittrar glaset, hugger ett djupt sår öfver
ögonbrynet och klyfver ögonlocket. Med
en ansiktsförvridning af smärta tager
Schultze sig åt ögat — läkaren störtar
fram — där blir en viss oro och
uppståndelse — sekundanten konfererar
låg-mäldt med läkaren, Schultze nickar svagt,
och sekundanten anmäler med högan röst
för »den opartiske» att hans paukant är
urståndsatt att fortsätta — mensuren har
slutadt med »Abfuhr»! Detta är en stor
heder för Müller, som omringas af
gratulerande kårbröder, hvarpå båda
paukanterna föras till hvar sitt läkarebord
för att rentvättas, hoplappas med nålar,
förbindas och slutligen gå eller åka hem
— det senare är dock endast fallet, om
mattheten är för stor.
Under mensurens lopp spela
sekundanterna en icke oviktig roll. De kunna
framställa förfrågningar till »den
opartiske», om hållningen på andra sidan
varit »commentmässig» eller om den an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
