Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Edouard Rod. Af M. Prozor. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
édouard rod.
i83
på de människor, hvilka, för att använda
ett lyckligt funnet uttryck af Édouard Rod,
»hafva för mycket själ för att vara
okunniga om kärleken och för mycken dygd
för att i bekymmerslöshet och glädje
öfverlämna sig åt hans makt» (Les roches
blanches).
Ett tragiskt öde väntar alla dessa, ty
på hvilkendera sidan segern än må stanna,
komma de från striden krossade och med
uttömda krafter. Sådan är Richard Noral
i Les trois cæurs; han återvänder till sin
hustru, sedan de förlorat sitt första barn,
men återfinner ej mer inom sig samme
man, som han var förr, innan han sonade
sitt fel, i de dagar då fantasien lockade
honom på afvägar. Fantasien har
försvunnit, och förståndsmässigheten, som kommit
i stället, alstrar blott sådana blodlösa
varelser som det barn, det försonade paret
får efter Richards omvändelse. Sådan är
också och i ännu högre grad doktor
Morgex i La sacrifièe.
Dennes historia vilja vi skärskåda
något närmare, ty den har gifvit Édouard
Rod uppslaget till en märklig roman, den
mest dramatiskt spännande, som han har
skritvit, på samma gång som den i högsta
grad uppenbarar författarens idé-innebörd.
Morgex har kanhända ett brott på sitt
samvete. Hvem kan afgöra, hvilka skäl
som drefvo honom att inspruta en för stor
dosis morfin i armen på Marcel Audoin?
Det är sannt, att denne Audoin var en
ovanligt förfelad existens. Han hade att
frukta ett anfall af hjärnparalysi och hade
tagit ett löfte af sin vän doktor Morgex,
att denne i krisens stund skulle befria
honom från den eländiga tillvaro, som
väntade honom. Men huru vedervärdig han
än må hafva varit, så var dock denne
Audoin en mänsklig varelse, hvilkens lif var
en helig, oförgriplig sak, som skyddades
af religion och lagar. Doktor Morgex hade
sannolikt, han må nu hafva varit ateist
eller icke, icke hållit sitt löfte, han hade
icke förgripit sig på Guds och människors
lag, om ej det lefvande lik, som nu genom
ett par droppar morfin skaffades ur
världen, varit förenadt med den unga,
lifs-kraftiga och storsinnade varelse, Clotilde
Audoin, en älskvärd och olycklig kvinna,
som Pierre Morgex tager till äkta, när
hon blir änka. Clotilde och doktorn hade
känt sig dragna till hvarandra af det
ädlaste och bästa och af det mest
själfständiga, som fanns i deras bägges
naturer. De misstänkte icke sina första känslor,
i hvilka icke fanns något falskt eller
otill-låtet, och hafva sedan så småningom
fallit i kärlekens allra farligaste snara: den,
där själfva dygden tjänar till lockbete.
Den unga kvinnan är okunnig om den
förfärliga hemlighet, som snart skall väcka
en namnlös ångest till lif i Morgex’ själ.
Efter hvad hon vet, var hennes förste
makes död en fullt naturlig tilldragelse, en
befrielse för honom och för henne. Men
den fråga, som sysselsätter doktorn och
som han är ensam om att öfverväga och
besvara, blir härigenom endast så mycket
kvalfullare. På djupet af hans själ
utspelas nu det drama, hvars djärfva och
kraftiga analys Édouard Rod framlägger. Han
drar icke i betänkande att gå till bottnen
af frågan, och denna fråga är intet mindre
än den: hvad är samvete? Doktorn
framställer den för sig själf som en mogen och
oförskräckt man, och sådana äro i
allmänhet hjältarne i Rods handlingsromaner.
De äro alla individualister, för att använda
ett numera gängse uttryck. De ransaka
sig själfva och känna sig själfva; när det
gäller att fatta ett afgörande beslut,
rådfråga de blott sig själfva och lyda endast
sina egna impulser, och om de anklaga
sig för ett fel eller ett brott, vilja de vara
sina egna domare. Det är då ej
förvånande alls, att Morgex, när han håller
ransakning i sitt mål, uppmanar sin åklagare,
d. v. s. samvetet, att framställa sitt yrkande.
Men det är ej heller förvånande, att han,
för att försvara sin lycka och sin rätt tjll
lifvet, gendrifver dessa yrkanden med en
enastående djärfhet. Hvad är samvetet
egentligen för något, och huru har det
uppstått? Är det icke ett alster af några
föreställningar, som den samhällsordning, i
hvilken slumpen låtit oss födas, väckt till
lif? Men om så är’ äro då verkligen dess
domslut opartiska och heliga, äro de
verkligen, som man allmänt hör försäkras, ett
absolut uttryck för den moraliska
sanningen? Förgäfves besvarar Pierre Morgex
dessa frågor på ett sätt, som borde kunna
lugna honom, samvetet talar så högt och
så oförtröttadt, att han slutligen böjer sig
för denna grundregel för all rättskipning:
»ingen kan vara på en gång domare och
part.» Det är således icke han som skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
