Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Eriksson Vasa. 12 maj 1496(?)—29 sept. 1560. En minnesteckning af Ludvig Stavenow. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gustaf eriksson vasa,
I95
och med ideliga förmaningar, böner och
hotelser förmå de tredskande att gifva
efter, de ljumme att visa nytt nit. Själf
måste han skåda allt, leda allt och mana
på i egen person. Af den mäktiga tyska
hansestaden fick han tigga om köp eller
lån af skepp och krigsförnödenheter. Men
framåt gick det. Det ena fästet föll i
hans händer efter det andra, till dess
ändtligen med slutet af år 1523 Sveriges
och Finlands samtliga fasta platser voro
i hans våld utom Gotland, som han
aldrig skulle vinna. Först härmed var
Sveriges rike återeröfradt. Först härmed
hade den nye härskaren, som det mer
impulsiva utbrottet af folkrörelsen bragt
till väldet, vunnit den reela makten öfver
Sverige.
Äfven denna mödosamma och
dyrköpta framgång gifver emellertid icke
den tillräckliga förklaringen till det
nationela Sveriges seger öfver unionstanken.
Den ligger först i samverkan mellan den
inre resningen i Sverige och den
opposition af helt annan art, som störtade
den siste unionskonungen i hans båda
andra riken och dref honom i landsflykt
från norden.
Kristiern II bär med skäl ett hatadt
namn i Sveriges häfder. Med det
förbinder sig minnet om svek och brutna
eder, om blodiga våldsdåd och lumpen
hämndlust, så att afskyn för hans gestalt
ännu lefver i folkets fantasi och erinring
och fördunklar hvarje annan sida af
hans rika personlighet. Men Kristiern
är dock något mer än en blodig tyrann.
Han var sedan Margaretas dagar den
förste af nordens unionskonungar, som
kände och tänkte såsom en skandinav,
företrädesvis dansk. Han var den förste,
som insåg nödvändigheten att bygga
unionen på annan grund än detta
aristokratiska skenkonungadöme, som endast
varit ett namn och en täckmantel för de
höga herrarnes välde och själfsvåld.
Därför krossade han ej blott den
nationela själfständighetens målsmän i Sverige,
utan äfven den aristokrati, som kallat in
honom och hittills utgjort stödet för
unionens bestånd. Konung Kristiern var
en allmogens målsman, som ville frigöra
de danska bönderna ur deras
lifegenskap och höja dem moraliskt och
ekonomiskt från det elände, dit adelns
öfvermakt allt mer tryckte dem ned. Han
var en den borgerliga kulturens förkämpe,
som gynnade rikets handel och materiela
förkofran, skyddade de danska städerna
mot intrång af främmande köpmän och
i ett mäktigt och rikt borgarstånd såg
den egentliga bäraren af Danmarks
andliga och materiela kultur. Han visade
sig redan förstå, hvad reformationens
läror kunde duga till, när det gällde att
vräka undan den mäktiga hierarkien och
taga i arf det katolska fromhetsnitets
sparade skatter. I många fall är konung
Kristiern en modern ande. Han tillhör
dessa renässansfurstar, som med skarp
blick för den reela maktens fordringar
sökte att röja rum för den moderna
staten och bygga den upp på bredare lager
af samhället. Och denna moderna ståt
ville han grunda öfver nordens trenne
folk. Det var ett sista försök att rädda
den skandinaviska tanken och att skaffa
den det reela underlag, som för
framtiden kunde hafva burit densamma till
seger hos de skandinaviska folken,
hvilkas kultur, politiska inrättningar och
åskådning än ej syntes så differentierade,
att icke tidens långsamt omdanande kraft
under gemensamma lidanden och fröjder,
gemensamt arbete och gemensam tukt
kunde hafva alstrat en ny nationalitet
öfver de tre, en skandinavisk.
Men Kristiern var trots sin stora
tanke, det skandinaviska
folkkonunga-dömet, icke den statsman och den
karakter, som vid denna brytningspunkt
förmådde gifva nordens utveckling en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>