- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
205

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Eriksson Vasa. 12 maj 1496(?)—29 sept. 1560. En minnesteckning af Ludvig Stavenow. Med 13 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gustaf eriksson vasa,

I95

af unionstidens och befrielsekrigets
stormar, och frid och lydnad trädde i stället.

Vida mindre svårigheter bereddes
konung Gustaf af den svenska adeln.
Denna oroliga klass, som under unionens
dagar drifvit konungar och
riksföreståndare från regeringen efter behag och
behandlat statens ämbeten och inkomster
såsom sin privata besittning, har gent
emot den nye härskaren, som utgick ur
dess egen midt, ingen själfständighet
mer, ingen motståndslust, inga fordringar.
Konung Gustaf drar in kronans län och
räntor för dess egna behof, han skjuter
åt sidan råd och herredagar eller gör
dem till sina lydiga tjänare, han afskär
genom arfriket för framtiden hvarje
återgång till de medeltida
konungaförsäkringarna, men med ett enda undantag
gjordes af Sveriges adel intet försök till
motstånd. Detta kan synas öfverraskande.
Förklaringen ligger dels däri, att Gustaf
i detta fall tog arf efter Kristiern II och
hans blodiga kväsande af den
aristokratiska själfständigheten i Sverige, dels i
Gustafs utomordentliga förmåga att
behärska sina medmänniskor, hans andliga
öfverlägsenhet, som låter hans person
framstå nästan ensam i samtidens
politiska lif och helt säkert kändes lika
öfverväldigande då, som den nu af den
granskande historikern förnimmes.
Konung Gustaf har visst icke ställt sig
fientlig emot den svenska adeln. Han knöt
inom den högre aristokratien sina
intimaste släktskaps- och
vänskapsförbindelser, han brukade dess framstående
medlemmar så mycket som möjligt i statens
värf, och för frälset i dess helhet öppnade
han den bana, hvarpå den svenska adeln
i framtiden skulle gå fram mot en
glänsande framtid, såsom den nya
statsordningens tjänare, ehuru under Gustafs tid
denna nya utveckling af adeln ännu blott
skymtar. Men Gustaf fordrade absolut
lydnad och hängifvenhet för sitt eget

verk. Endast såsom konungens trogne
tjänare spelar en Svante Sture, en Gustaf
Olofsson Stenbock, en Johan Turesson
någon roll i statslifvet, och den
generation, som växte upp under hans långa
regering, hade fått en annan anda, något
af detta nit för staten och det allmänna,
som Gustaf påtvingade hela sin
omgifning.

Hvarken allmoge eller aristokrati har
kunnat hindra konung Gustaf att redan
från begynnelsen af sin regering börja
uppbyggandet af en ny statsordning.
Medeltidens stora länsherrar, som
om-gåfvo sig med glänsande hof och
upp-buro rikets skatter till underhåll af sina
väpnade följen, som de vid behof
brukade mot hvarandra eller mot
kronan, försvunno och kommo icke åter.
Gustaf visste att göra gällande, det länen
voro till rikets tjänst, och tog dem till
största delen omedelbart i sin egen hand.
Genom sina egna fogdar, hvilka utgingo
ur samhällets djupare lager och för hela
sin framtid voro hänvisade till konungens
nåd, styrde han själf Sveriges rike. Ur
låg-frälset och borgerskapet, ur knektehopen
eller bland djäknarne vid
domkyrkoskolorna letade Gustaf ut tjänliga element
för att rekrytera det växande behofvet
af fogdar, som skulle hålla reda på
kronans uppbörd, utkräfva konungens böter
och vaka öfver ordningen i sina distrikt.
Så gick medeltidens länsherreförvaltning
utan vidare öfver till en kunglig
tjänstemannaförvaltning.

Otvifvelaktigt har större delen af
Gustafs arbete gått åt till att kontrollera
och undervisa sina talrika fogdar, att se
igenom deras räkenskaper, bestraffa
underslef och banna de oskicklige och tröge.
Hårda ord kunde han fälla, då
tålamodet brast öfver deras intrasslade och
bristfälliga räkenskaper eller deras
försumlighet att insända penningar och
iakttaga hans föreskrifter. »Vi veta snart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free