219 (Ord och Bild / Femte årgången. 1896)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Torpet i Ekobacken. Af Juho Reijonen. Öfversättning af Karl A. Tavaststjerna - En häxa. Af Per Hallström. Teckningarne af Albert Engström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det en smula ordning, för han hotade
annars att skjuta.

Maja Lisas lik fördes undan i
kammaren. Perttu sattes genast i järn, fast
han blödde af ett knifsting i handleden,
och Holkkila skefögda Lena bars hem
på ett bord, emedan hon vrickat foten,
som svällt upp oformligt.

Dagen därpå nedrefs stugan jäms med
jorden genom allmän och tyst
öfverenskommelse man och man emellan, och
dess forna husbonde hade häller ingenting
däremot. Han stod bara och mumlade
för sig själf: »Fast Maja Lisa var så
klok, fast Maja Lisa var så klok!»

En häxa.

Girighet, tro mig, du irrande barn,
är starkast af alla den Ledes garn.
Den snärjer om foten, där tanklös du går,
i en hast den om vristen sin slinga slår,
och förr’n du med öppnade ögon gett akt,
som en iskall orm den om hjärtat sig lagt,
och den stryper och kväfver i evighet
och rufvar som draken dig natt och dag,
och ditt anlete mister hvart mänskligt drag,
och du blir — hvad sägnen berätta vet.

Ingred hette hon (tvy och tvy!)
Bodde däruppe i Harshults by.

Gården var backig och alls inte stor,
gaf svältkost åt två stycken kulliga kor,
låg blekbränd i solen som torkade ben
med gärdesgårdsvinklar och rös utaf sten.
Där gick hon och svor öfver sommarens ljus,
och lafven slöt om deras lutande hus,
och halmen flöt ned ifrån taket grå,
och allt blef som stenar att se uppå.
Där gick hon och trätte på mannen sin,
och, ropa’ hon honom till kvällsvard in,
var den bitter som aska att bjuda på,
där var ogräs i säden, och mjölken var blå,
och de hade ej mycket att köra till kvarn, —
Hon fick aldrig ens hopp om ett endaste barn.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ordochbild/1896/0251.html

		Ord och Bild / Femte årgången. 1896 / 219 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|