Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En klassisk teater. Af Johan Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 6
johan bergman.
rundt om orkestraskranket. Denna rad
torde höra till de ståtligaste sittplatser,
som någon teater äfven i våra dagar kan
uppvisa. Den består nämligen
uteslutande af oklanderligt bibehållna, med
skulpturer och inskrifter försedda länstolar af
massiv, praktfullt sirad marmor. Antalet
af dessa marmorstolar går öfver 50. Hvar
och en var försedd med tydlig inskrift,
hvem som skulle sitta därpå. Dessa
inskrifter, huggna för årtusenden sedan*,
äro ännu så väl bibehållna, att hvarje
bokstaf utan ringaste svårighet kan läsas
redan på flera meters afstånd. Men
hvartill tjänade det väl, frågar kanske
läsaren, att för långa tidehvarf rista ett namn
på stolen, då den likväl ej kunde brukas
af innehafvaren mer än under hans
lifstid? Nej, inskrifterna gälla icke viss
person utan vissa ämbeten. Platsen på
dessa marmorsäten gick i arf släkte efter
släkte till ämbetenas nya innehafvare.
Främst, det vill ’säga midt för orkestrans
medelpunkt, har Dionysosprästen sin med
alldeles särskild prakt utsmyckade stol.
Hela teaterväsendet och specielt detta
teaterområde var ju helgadt åt gud
Dionysos. Till höger och vänster om
denna hedersplats radar sig den öfriga
halfrunden af äresäten. De tillhöra de
förnämsta gudarnes och gudinnornas
öf-verpräster äfvensom arkonterna och
vissa andra högre ämbetsmän. Jag tog för
att pröfva de präktiga stolarnes
brukbarhet plats i en af dem, från hvilken
utsikten öfver det solbelysta Hymettos gaf
den yppersta tänkbara ersättning för
felande fonddekoration. Bekvämare sitter
man svårligen i en modern länstol.
Ryggstöd och armstöd voro förträffligt afpas-
* Flertalet af de nu befintliga inskrifterna äro
dock inristade först efter den romerska eröfringen,
men i alla händelser för 1500—2000 år sedan; på
några stolar ser man spåren af en utraderad
tidigare skrift.
sade. Naturligtvis saknades ej i forntiden
sittdyna och (stundom) ryggbeklädnad för
att motverka stenens hårdhet och kyla. En
blick på inskriften å stolens bas lärde
mig, att jag för tillfället vanhelgade
hedersplatsen för sångmörnas präst.
Hie-revs Muso7i lydde nämligen den skönt
formade inskriften. Ännu värre helgerån
följde en stund därefter, då jag tog plats
på själfva Dionysosprästens stol.
Underliga ödets ironi! En okänd barbar från
det vidunderliga sagolandet Tules fjärran
stränder, och därtill en fanatisk
motståndare till vingudens dyrkan, således värd
att af Semeles son slås med blindhet
eller drabbas af en hastig död, liksom
den trakiske barbaren Lykurgos, har i
dag intagit Dionysos’ öfverste
tempelvårdares vigda rum.
Jag sitter emellertid kvar och låter
tanken ila tillbaka genom tiderna: på
denna teater någorstädes i min
omedelbara närhet på raden bakom har med
visshet mången gång en annan vinhatare,
den store Demostenes, suttit (Demostenes
dog 322 f. Kr. Den nu synliga teatern
blef färdig år 330). Sex århundraden
senare satt här den af Viktor Rydberg
besjungne Dexippos. De stolar, på hvilka
han har suttit, äro bibehållna. Han var
nämligen ett år arkont och beklädde ett
annat år areiopaghäroldens högtbetrodda
ämbete.
Men jag fruktar, att Dionysos börjar
straffa min djärfhet på sitt forna sätt
genom att verkligen slå mig med blindhet.
Det börjar nämligen skimra för ögonen.
Det starka, attiska solskenet tål ej att
betraktas allt för länge. Dionysosprästens
stol är numera, i brist på
fondbyggnadens skydd, utsatt för det intensivaste
solgass. Jag reser mig därför, sägande
farväl åt teatern och läsaren, men med
vinsten af ett minne för lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
