Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. Intryck från Menzel-utställningen i Berlin. Af Axel Wallengren. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intryck från menzel-utställningen i berlin.
229
fram ur Goethes blott skenbart kalla strofer.
Men Menzel är färgens helt igenom lugne
poet, och som sådan har han nått höjder,
som få före honom. Han är klassiskt
harmonisk, utan att dödens prägel vidlåder
hans verk, det är lefvande och klassiskt
på samma gång, tyckes stundom stå på
gränsen mellan konst och lif — jag tänker
på ljuseffekterna i »Flöjtkonserten på
Sans-souci»’ Man kan icke tillerkänna Menzel
Böcklins outtömliga fantasi •— men
Menzels öfverväldigande stora konstnärsförstånd
går hand i hand med en djup känsla, som
fläktar emot en allt varmare och mera
äkta, ju längre man betraktar ett verk af
honom, med all dess rikedom på subtila
och värdefulla smådrag, hvilka endast ytterst
sällan göra det intryck af allt för »precist»,
som skämmer ett verkligt konstverk. Han
har just på detta område — det noggrant
afvägdas — fått efterhärmare. Men deras
liksom med lineal uppmätta taflor visa bäst,
att för dem saknas det, hvarförutom all
precision är estetiskt värdelös: den
konstnärligt sammanfattande blicken. Deras
försök ha blott gifvit en ny illustration till
satsen: Quod licet Jovi, not i licet bovi.
Jag kan icke erinra mig, huru många
hundra nummer Menzelutställningen
omfattade. Det var emellertid en mycket hög
siffra, men så hade också ett mycket stort
antal af hans skisser kommit med —
flertalet för första gången exponerade. Denna
afdelning var nästan den intressantaste,
eftersom den gaf en inblick i så att säga
själfva skapandet hos konstnären och de
olika stadierna härvid. En hand t. ex. —
studie för den stora kröningstaflan — var
med pinsam omsorg skisserad sex gånger,
innan mästaren blifvit nöjd med den. Att
se huru denna hand utvecklade sig från
den första, grofva blyertsteckningen, allt
mer och mer individuel och aktiv, tills den
slutligen i den af åldern något bleknade
vattenfärgsskissen framträdde anatomiskt
korrekt och med en skugga af mänskligt lif i den
gulaktiga huden och de svagt blå ådrorna,
hade ett intresse, som icke blott var
historiskt. I denna lilla studie-serie glimtade,
allt mera tydlig och distinkt, en
människotanke, som sträfvade efter konkret form
och sinnlig gestalt — ända tills den
ändtligen med det sista penseldraget hade nått
sitt mål för stunden och kunde Tända sig
åt nya detaljer, för att så småningom nå
fram till det hela: den största möjliga
fulländningen, eller »idealet», som ett
missbru-kadt uttryck lyder. Denna skarpa blick
för det lillas djupa betydelse för det helas
totalverkan är en af de lyckligaste
fadder-gåfvor, som ödet skänkt Menzel redan från
hans ungdom — ja, barndom. Han har
alltid förstått att i en kedja får icke en
länk felas, ifall kedjan skall duga. Men
hvilket arbete och hvilken ihärdighet
kräfver icke denna metod! Och huru många
skulle icke ha tröttnat redan i ungdomen!
Och dock är det den åttioårige
excellensens princip, liksom det var den
femtonårige litografens.
Ett ganska belysande exempel på detta
Menzels sätt att arbeta erbjödo också de
(färglagda) skisser af Moltkes kikare under
kriget 1870—71, som funnos på
utställningen i tre olika framställningar — en i
naturlig storlek och två något
förminskade. Hvarje liten detalj —
metallspännet på fodralet, knäppet, hålen i
häng-remmen, den blekröda sammetsstrimman af
fodret, som sken igenom den lösa
tillknäppningen — allt var afbildadt så
omsorgsfullt noggrannt, som om det hade gällt att
leverera en modellskiss till en optisk fabriks
pristäflan! Likaså hade Moltkes regnkappa
(och äfven Moltkes adjutants!) varit
föremål för en minutiös afbildning. Hvarje
litet smådrag, som skilde just denna kikare
och deitna »Gummimantel» från alla andra
kikare och fältkappor, ville Menzel ha fram
-— för att uppnå den verkan af
individualitet, som han alltid sträfvat efter, och
som gjort särskildt hans taflor med
historiskt ämne till isolerade mästerverk i
Tysklands moderna konst.
De små skisserna i olja till de flesta
af Menzels Fredrik-den-stores-målningar
voro en vacker förhistoria till originalen.
Mången målare med mindre anspråk på
sig själf skulle nog ha varit nöjd med att
betrakta t. ex. skissen till »Wellingtons
och Bluchers möte efter slaget vid
Waterloo» som ett acceptabelt konstverk.
Äfven skissen till »Taffelrunden i Sanssouci»
står nära det färdiga konstverket. Mindre
utförda voro studierna till »Flöjtkonserten»
och »Fredrik den store på resa».
En synnerligen luftig och frisk studie
är »Spatserande munk» — en ung andans
man, i den traditionela kåpan, hvars band
fladdra vid munkens raska, ungdomsspän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
