Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. Intryck från Menzel-utställningen i Berlin. Af Axel Wallengren. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
axél wallengren.
ligtvis ett mycket stort kulturhistoriskt
intresse, men för mig saknar den tillräcklig
stämning, förefaller mera »beställningstafla»,
och den kunde — efter min uppfattning
-—- vara nästan lika bra »gjord» af någon
annan målare som af den, som signerat
densamma. För tyskarne har denna tafla
alltid ett oförgängligt högt värde -— men jag
betviflar att eftervärlden kommer att sätta
den annat än i tredje rangen af Menzels
verk, såsom konst7iärlig produkt.
Mindre kall, men ändock jämförelsevis
oberörd lämnar mig den historiska
jätte-taflan » Wilhelm I:s kröning i Königsberg»
(i 86 x). Konungens teatraliska hållning, den
upplyftade kronan, den släpande
purpurmanteln — det är för mycket dekoration,
och solstrålen, som faller öfver det
ny-krönta majestätet, kommer som på
beställning — som det elektriska ljuset på
scenen faller öfver balettens primadonna, just
när hon gör sitt slutpas. Hela denna
ceremoniöst arrangerade tafla inger mig mera
aktning för mästarens outtröttliga flit och
träffande porträtteringsförmåga, än för hans
konstnärliga intuition. Det hela har nog
gått till så i Königsberg i nådens år 1861
— jag betviflar icke alls, att konungen
stått just så och att hela den lysande
mängdens blickar »litat till» honom just
då •—- men hvar har gnistan blifvit af i
hela denna jättekomposition? Under de
långa årens trägna målning på detta stora
arbete har helt säkert all — möjligen i
början befintlig — entusiasm och kärlek
till själfva ämnet försinat i det dagliga,
eviga arbetets sand; och följden har
blifvit ett porträttgalleri af 1861 års
framstående personligheter, ett galleri af
ovanskligt värde i och för sig, men utan den
värme och det lif i utförandet, som likt
en elektrisk gnista hoppar öfver på
åskådaren, när han träder i kontakt med ett
äkta konstverk »af Guds nåde».
Med bästa vilja i världen kan jag icke
böja mitt hufvud inför denna kyligt
framställda officiela ståt, inför denna tablå i
konstlad dager. För mig är kröningstaflan
ett pompöst dagsverke, gjordt i bästa
uppsåt på högre befallning. För Tysklands
nationalgalleri är den en skatt, men för
konstvännen ett katalognummer med för
många Bædeker-stjärnor.
Stanna då hellre framför den
egendomliga tafla, som låter Henrik VIII
och Amia Boleyn trollas fram för dina
ögon! I dämpade toner af svart och
gult och hvitt och grått trådes här »Old
Englands» sirliga och dock så trånande
långdans. Englands »Kung Blåskägg» —
litet pussig, litet yr af vin och mycket
lysten i blicken — dansar med
nonchalanta later med Anna Boleyn. Hennes
läckert formade, sinligt leende hufvud lutar
sig i smeksamt samförstånd — med en
falsk jungfrumin — under kungens fuktiga
och heta blick. Där är ej en enda ton af
Rubens’ färger i hela denna målning
-och dock gör den sig fullt ut så kraftigt
köttslig och genial som trots någon af den
store flamländarens hymner i bjärt färg till
den jordiska kärleken. Men på samma
gång har Menzel förstått att dämpa detta
intryck, ge det hela en djupare bakgrund.
Det är ett verk af en hand, som kan måla,
och ett hufvud, som förstår historiens
anekdoter utöfver deras skenbara gränser.
Detta har han visat i ännu högre grad
i sitt stora färgepos öfver Fredrik den
store och i sin väldiga illustrationsserie
öfver samma motiv. Utställningen hade
alla dessa historiska taflor, hvilkas
efterbildningar finnas i hvart och hvartannat tyskt
hem, där konsten uppskattas. De tre
pärlorna i denna cykel äro i mitt tycke
»Flöjtkonserten i Saussouci», »Fredrik den
store på resan och »Taffelrunden i
Sans-souci».
Den första af dessa dukar ger en bild
ur den store konungens intima hoflif. Han
har velat förströ sig, skaffa sig en åt »die
liebe Frau Musica» helgad afton, och har
därför inbjudit en del musikaliska herrar
att bilda ett kapell för kammarmusik, där
han själf medverkar som solist på flöjt.
Auditoriet —■ hofdamer och hofherrar och
furstliga fränkor — sitter i vördnadsfull
tystnad och lyssnar till de spröda och dock
mjuka tonerna från den lilla
perlemorin-lagda flöjten. Man tycker sig nästan, som
ur ett spöklikt fjärran, höra svaga
flöjttoner •—- den höge amatören har helt och
hållet uppgått i sitt spel och betraktar med
spänd uppmärksamhet noterna på
notpul-peten. Det går icke an att visa sig som
en stympare för hofvet — och det vore
dessutom synd på den vackra melodien
att skämma den med en enda falsk ton . . .
Och hela denna lilla seen i en
oförglöm-meligt fin och dämpad, sparsam belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
